lotta

One follower

2012-01-20T17:37:00.002+01:00

Nyss när jag loggade in i blogger för att skriva ett inlägg såg jag att jag fått "1 följare". Fantastiskt! Yippie, tänkte jag och blev genast lite återuppmuntrad efter att just ha spenderat en lunchtimme helt solo i Café Näckrosen på Humanisten och känt mig allmänt utmobbad. Nyfiket klickade jag mig vidare för att se vem min hemlige beundrare kunde tänkas vara. Spänningen steg. Den nya rutan dök upp, och högst upp i vänstra hörnet, under rubriken "följare" ser jag siffran 1, en bild på mig och namnet Lotta Svensson. Min enda följare är alltså jag själv. Hur nu det gått till? Popularity fail. Jag blir sittande med bilden på mig själv och frågar mig vad detta innebär. Att jag följer mig själv alltså. Det låter ganska vackert. Som att jag är vän med mig själv och är intresserad av vad jag har att säga. Och följer min väg. Det visste jag inte. Det är som att mitt undermedvetna bara vill ge mig en hint om att jag är på rätt spår, och en glad uppmuntranspoäng, som i På Minuten i P1. Jag är min egen lärjunge. Och är det någon som ska vara det så är det kanske jag, ändå. Vilken uppenbarelse. Det är som i Forrest Gump när Forrests gamle officer utan ben hoppar av räkbåten och simmar mot lugnet efter stormen och plötsligt har kommit till ro med sig själv och Gud. Lite så är jag. I harmoni.

Om ni undrar varifrån detta flummeri kommer så kan jag meddela att det med största sannolikhet är inspirerat av den Bodybalance-instruktör som jag och Anna hade äran att lyssna till när vi för en vecka sedan tog mod till oss och drog till gymet för första gången på nio månader. Vilken kvinna! Vilken energikanon! Hon började passet med att tända sex värmeljus framme vid speglarna, mystiskt le mot oss alla, och sedan, efter en lång tystnad, och med en låg och lugn röst: "Är ni redo för en riktig mind-body-and-soul-upplevelse?" "Ja..?" svarade vi förmodligen, tveksamma över vad vi gett oss in i. Sedan satte det igång. Och herregud. Min mind var i fas, min body var i fas, och min soul kändes mer i fas än någonsin. Armar och ben sträcktes mot taket, pressades ner och upp och fram och bak och lungorna arbetade i lugn, exakt jämn takt. Vi avslutade med en avslappningsövning, som gick ut på att Bodybalance-kvinnan talade till oss om att känna "det inre leendet" och låta energin från det inre leendet sippra genom tårna tills de kände sig redo att vifta lite. Och jag kände det! Tårna väntade på att bli redo av det inre leendet. Och när de var redo så viftade de lite på sig! Det var fantastiskt. Det sista vi gjorde kallades för "happy baby pose". Mitt inre leende gick över till ett inre fniss när vi fick lägga oss på rygg med benen i luften och händerna om fötterna, för att sen gunga på ryggen, fram och tillbaka. Aldrig har en yogapose haft ett mer passande namn. Jag var en happy baby Lotta.

Och ingen skulle ha tagit hoppsasteg

2012-01-12T19:09:00.000+01:00

Vi var på fest i fredags. Bästa gamla gymnasiekamraten som funnits, Li, hade bjudit oss och när Li bjuder, då kommer man, för då vet man att det blir bra. Det var så trevligt och trots alla supercoola människor där lyckades vi hålla någorlunda normala konversationer och inte känna oss alltför ickecoola.

Efter festen gick vi hem på den bro som ansluter Kallebäck till Mölndalsvägen. Klockan var kanske två på natten. Knappt någon bil ute, inte en människa i sikte. Förutom det småpratande bögpar som gick hand i hand, tio meter framför oss, hela vägen över bron. Mitt på bron, på den högsta punkten, tog de några hoppsasteg tillsammans. Det såg lyckligt ut. Och där, tio meter bakom, gick jag och min käraste, dyraste Anna, hand i hand. Fyra lyckliga homos på en bro, i ett tomt och mörkt Göteborg. Det fick mig att tänka att där kunde vi ha gått, alla fyra, för femtio år sedan i stället för i dag. Men då skulle Anna kanske ha varit på en av killarnas plats, och han i sin tur gått bredvid mig.

Le cauchemar

2012-01-04T12:00:00.002+01:00

Jag drömde i natt att jag låtit operera bort min magsäck. Eventuellt skulle jag donera den, det är oklart. Dock förstod jag först efteråt, när någon påpekade det, att jag kanske behövde den själv? Då drabbades jag av en panikattack och kände mig så korkad och rädd. Hur kunde jag ha låtit dem ta min magsäck?! Eller åtminstone ta ut, för jag hade fortfarande kvar organet i en liten genomskinlig plastpåse. Där gick jag runt med min magsäck i högsta hugg och försökte hitta någon som visste hur jag skulle gå tillväga för att få in den i kroppen igen. Jag träffade på en läkare som skrämde slag på mig och sa att jag var dum i huvudet. Vart skulle nu all mat ta vägen? Den kunde ju inte bara trilla ner i tarmarna direkt, utan magsäck emellan! Och de där vindruvorna jag ätit i morse, förstod jag inte att nu cirkulerade de fritt i kroppen utan någonstans att ta vägen? De kunde ju täppa till både det ena och det andra och vara livsfarligt! Paniken steg ju mer den elake läkaren radade upp risker och jag började förstå allvaret med det hela. Alla goda måltider som jag aldrig mer skulle kunna äta. Aldrig mer Annas spenatsås, aldrig mer lax och potatis, aldrig mer en endaste mazarin, aldrig mer TÅRTA! Gråtandes sprang jag ut från läkarkontoret, med en enda tanke i huvudet; hitta mamma. Trygga, fina, bästa sjuksystermamma som alltid vet vad man ska göra när man är sjuk och ledsen. Och plötsligt stod hon där. Hon kramade och tröstade och sa att allt skulle bli bra. Allt jag behövde göra var att svälja magsäcken, ju. Så skulle den falla på plats igen. Tydligen. Så det gjorde jag, och kände mig återigen dum för att jag inte tänkt på det innan. Någonting klickade till inuti mig när den slank ner och jag förstod att nu hade den hittat hem till sin rätta plats igen. Mardrömmen var över.

"I try really hard actually"

2012-01-03T21:43:00.000+01:00

Vi hade en fantastisk nyårsmiddag med goood mat (om kocken får sägar't själv) och ännu godare sällskap. Världens bästa hexagon av vänner. Eller vad det heter. Googlade just och fick fram att ordet "sextett" tydligen existerar, who knew? Världens bästa sextett, det är vad vi var. På tolvslaget viftade jag tårtljus under våra nejlikeapelsiner och kände mig lycklig och full av tillförsikt inför det nya året. Det är jag fortfarande, om man bortser från den svaga stunden idag när jag svor åt, och var allmänt förbannad på det snöblandade regnet som piskade mot ansiktet vid Järntorget med omnejd. Mina tre "löften", eller snarare ledord för 2012 är, om ni måste veta, följande: 1, Ängslas inte över vad folk tycker. 2, Gnäll inte över oväsentligheter. 3, Våga! Den sista är återanvänd från 2010 men den funkade så bra sist så nu kör vi igen. Dessutom är det inne (och underbart) med recycling nu så jag är nöjd. Att börja trumma i en sambabateria är bubblare på löfteslistan. Jag tänker att det kanske faller på att man kanske måste ha erfarenhet för att få börja, typ att man någon gång har slagit på en trumma, vilket jag aldrig har. Så vi får se hur jag lyckas.

Det är så skönt att vara hemma där jag hör hemma. Där allt är lätt och roligt och bekvämt. Där jag har mina vänner. Det är så himla lyxigt att kunna vara i ett land där merparten talar ens modersmål, där man är i majoritet och inte utanför hela folksjälen. Det ska man inte ta för givet, hörni. Känns som att man i alla fall får lite mer förståelse för det när man reser. Hur jobbigt det måste vara att vara invandrad, alltså. Vilken pärs.

Ikväll har vi myst i soffan och sett På Spåret och Juno. Båda levererade, som alltid. Vill skicka kärleksbrev till nästan samtliga som dök upp i rutan ikväll. Kristian Luuk, Anna Charlotta Gunnarsson och Ylva Hällen, Paulie Bleeker, Juno. Sötaste filmen någonsin, även om vi insåg för första gången hur mycket anti-abort-propaganda den egentligen är. Minus för det. Plus för söta manuset.

Fantastic Four

2011-12-28T23:50:00.001+01:00

Hur kan man inte älska en människa som skypesamtalar med sig själv? Och en annan som gör en låt med en video som den här. Tänk om Jens Lekman och Annika Norlin ingick i ens kompisgäng. Åh. Vi skulle rädda världen tillsammans. Annika skulle vara president, och Jens, Anna och jag skulle turas om att komma med revolutionerande förslag för världsfred, slut på hungersnöd och allmän jämställdhet. Vi skulle vara det perfekta teamet. Alla skulle lyssna på oss. Vi skulle få Nobels fredspris.

Eller så skulle vi bara vara en enda stor lycklig familj utan några som helst ambitioner. Vi skulle kanske ha ett litet hus med en liten trädgård i Norrlands inland där vi självförsörjde oss på morötter och getmjölk och kanske ett och annat ägg ibland. Vi skulle skriva dikter tillsammans på kvällarna och prata om det vackraste och viktigaste i livet, typ att vara självförsörjande på en gård i Norrlands inland. Vi skulle låta håret gro och tvätta oss i någon sjö mitt i skogen. Ingen skulle kunna ringa oss, skriva till oss, facebooka oss. Ibland skulle vi gå ut på sommarkvällarna, sätta oss på någon gräsplätt och se stjärnfall och norrsken och Jens skulle ha med sig gitarren och yla tyst mot månen. Annika skulle säga något klokt som lät så sjukt sant och vi skulle alla bli tysta i ett försök att förstå exakt hur sant det var. Vi skulle vara så lyckliga alla fyra, med vår höna och get.

Vad säger ni, A och J?

Cake fail

2011-12-28T22:17:00.004+01:00

Såg någonstans att någon gjort en bok med bilder på misslyckade tårtor. Det tyckte jag var sjukt roligt. Så här får ni ett smakprov av de roligaste jag har hittat.

Noël

2011-12-26T15:28:00.002+01:00

Det är jul i Norge och vi har det mysigt. Vi ägnar oss åt att facerapa varandra så fort vi kommer åt, vilket nu har börjat gå överstyr. Folk har till och med slutat gilla och kommentera. Jag har blivit fullkomligt hjärntvättad av denna Mangehysteri som mina syskon envisas med att delta i. Det är fest hos Mange och det är jul hos Mange och Mange bjuder och jag känner mig fruktansvärt gammal som inte förstår det roliga med det hela.

Jag klurar på 2012 och vad det ska bli för ett slags år. Tror mitt nyårslöfte ska bli "sluta gnälla", för det har jag upptäckt att jag gör lite för ofta. Annars vet jag inte. Jag ska försöka läsa fler böcker och bli så säker på franskan att jag med gott samvete kan lägga till det som behärskat språk på min facebookprofil. Jag har inga ambitioner om att börja träna eller sluta äta socker, för det är ändå inget som jag skulle bli lyckligare av. Däremot ska jag och Anna sluta med destruktiva beteenden som att enabla varandra att äta en chipspåse var någon tisdagskväll, bara för att vi får ett infall, för det är inte heller något som gör oss lyckligare. Det ska bli ett lyckligt år, helt enkelt. Med enkla beslut och enkla tankemönster.

Vill skriva mer också, men vi får väl se hur det hinns med. Det kommer bli en rolig vårtermin av engelskpluggande, men förmodligen även ganska stressigt. Men jag hoppas att bloggen får lust att bli skriven lite oftare. Känner att min svenska håller på att knuffas ut lite ur huvudet för att ge plats åt all ny franska. Häromdagen skulle jag och Kajsa till exempel kolla på film på vårt playstation och jag slängde ur mig "Är playboyen verkligen på?" för att inte tala om den gången jag kallade palsternacka för "bamsenacka". Jag kanske håller på att drabbas av någon form av överinlärningsafasi. När det finns ett sådant myller av ord i huvudet att det är svårt att hitta rätt och man bara slänger ur sig ett helt annat ord i stället. Så jag ska läsa mera och skriva mera och studera hur min afasi utvecklas. Förhoppningsvis tillfrisknar jag. Julpuss.

Tomtified

2011-11-04T17:38:00.001+01:00

Annas och min chatkorrespondens alltså. Ibland känns det nästan inte som att vi är isär för att hon är samma gamla vanliga Anna i chatten som i verkligheten. Jag får veta alla små detaljer om vad hon ätit, hur hon vattnat blommorna, vad hon har handlat, vilka program hon sett på tv och så vidare. Alla de vanliga små vardagliga samtalsämnena som jag nog inte skulle kunna klara mig utan. De senaste onsdagarna har hon liverapporterat från Bonde Söker Fru åt mig. Då kan det låta såhär:

Anna: Gubben tar ut damerna på kräftfiske. De blir rädda för nyp. Det börjar bli känslor säger han. Men inte för vem. Ungbonden hade fått besök av tjej under natten, de sov tillsammans. Fult spel säger de andra. Sliskiga bonden tittar och pillar på naglar när han pratar känslor med brunett. Nu lebb! Hennes get heter Gerda. Ungbonden, tjejer städar hönshus. Den tredje skrapar fönster med honom. Får en skalbagge i håret, han tar bort den. Lebb på date med sthlmare! Sitter i dike. Oh, sthlmaren har barn! Sliskiga bonden ska välja ikväll, tjejer vet inte vem som åker.

Visst känner man spänningen? Jag översvämmas av söthet och saknad av dessa livrapporteringar! Och idag skrevs följande på facebookchatten, och jag saknade om möjligt ännu mer:

Anna: Haha, idag var jag på second hand på andra sidan stan. Freakade ur lite och köpte fyra tomtar, heh.
Lotta: Hahahahaha!
Anna: Och en röd lykta!
Lotta: Juligt värre. Min lilla julofil.
Anna: Så, prepare to be tomtified när du kommer hem.

Voilà mon passport

2011-10-17T17:00:00.001+02:00

Om någon undrar hur jag har det i Frankrike så kan jag meddela att det är precis såhär:
(Inklusive skolfranska meningar, missförstånd, parkhäng och allmänt fransk stämning.)

Om A

2011-10-10T19:20:00.000+02:00

Det är de små grejerna, alltså, som man älskar och som får en att sakna. Våra hemmaplanterade växter, hennes lugg, att säga "puss" och få ett "puss" tillbaka sekunden innan man somnar. Idag skrev Anna följande, på facebookchatten "Tänkte att jag skulle göra upp en plan för mitt tentapluggande, men nu sitter jag och Tipp-Exar i stället." Det gav mig en spark i magen av saknad. För er som inte visste det så har Anna en oförklarlig förkärlek till Tipp-Ex. Ibland tror jag hon älskar Tipp-Ex mer än mig. Hon sitter och läser sina papper och letar efter saker hon kan Tipp-Exa bort. Jag misstänker att hon skriver fel med bläckpenna avsiktligt ibland, bara för att få en anledning att Tipp-Exa. Hon ser så nöjd ut när hon tar fram burken ur pennskrinet och noggrant penslar på. En sådant speciellt vardagsnöje. Det påminner mig om Amélie som känner tillfredsställelse i att sticka ner handen i en säck full med linser. Jag googlade på "love + tipp-ex" för att visa er en bild som beskriver Annas relation gentemot Tipp-Ex och fick fram denna:

Den gjorde mig lite illa till mods. Det är ju jag som ska stå där! Och Tipp-Ex Rignell klingar inte alls lika fint som Lotta Rignell. Jag ber att hon väljer mig ändå.

Här och nu

2011-10-09T20:04:00.000+02:00

Karin, mästerfotografen, fångade ögonblicket en solig dag förra veckan. Behöver jag säga att tillvaron i Lyon är nästintill perfekt?

Saker folk skriker

2011-10-08T13:09:00.000+02:00

Några killar skrek efter oss på stan. "Hur dyra är ni?" Det tyckte jag var opassande. Bästa Sabina vände sig om och skrek med en röst från helvetets djupaste avgrund; "TA GUEULE!" (typ "håll käften!"). Det tyckte jag var coolt. Själv blev jag bara generad och fnissade till, vilket är en fånig reaktion. Borde ha joinat in i Sabinas helveteskör i stället. Och häromdagen när jag gick ensam på ett torg mitt på dagen var det en ungjävel som utbrast när jag gick förbi: "Vous êtes bien conservée, Madame!" (Ni är välbevarad, frun!) Detta gjorde mig fruktansvärt förvirrad. Vad menar människan?! Ska jag ta det som en komplimang att jag ser ut som en äldre dam? I och för sig en ungdomlig äldre dam, men ändå?! Har gått och grunnat på det här ett tag nu, men blir inte en gnutta visare. Jävla fransos! Det är min enda slutsats än så länge. Ska försöka att inte tänka på detta något mer. Har redan tillräckligt med utseendenoja efter ungefär en månad av missbruk av plastikoperationprogram på tv11 hemma i Göteborg.

Monsieur Ollivander

2011-10-03T21:51:00.001+02:00

Igår råkade jag haspla ur mig att mitt mål med den här resan är att dricka rödvin varje dag. Det var en korkad sak att säga, insåg jag morgonen efter, med rödvinssmaken kvar i munnen. Mitt mål är väl snarare att bli fransktalande, till exempel? Eller i alla fall utöka mitt ordförråd en smula? Vi räknade ut att om jag ska dricka rödvin varje dag de närmaste åttio dagarna kommer jag bli ungefär 1200 kronor fattigare. Karin utbrast "men det är ju ingenting!", vilket är ett sätt att se på saken. Ett annat är: för samma summa pengar skulle jag kunna åka tur och retur till Paris, två gånger (!) härifrån. Dessutom finns det en liten risk för att jag blir lite för van vid en daglig alkoholdos. Så jag vet inte, kanske ska avbryta denna hittills fyra dagar långa vinvana och starta upp något billigare och nyttigare. Typ springa längs floden varje dag! Eller inte förresten. Tror jag skiter i det.

Idag var vi hos nyckelmakaren för att kopiera en nyckel. Nästan direkt efter att vi räckt över den silverfärgade antikviteten fick jag en känsla av att vi plötsligt hamnat i Harry Potters värld och klivit rakt in på Ollivanders. Den gamle mannen sneglade på oss, på nyckeln, på oss och sa sedan "mais oui, c'est très spécial, ca, très spécial". Sedan började han passionerat rota runt i alla möjliga nyckellådor, både här och där och jag funderade på om han plötsligt skulle ta fram en trollstav och bara "ja, den här passar er perfekt. Tolv tum, mangoträd och fenixfjäder" typ. Men det gjorde han inte, sorgligt nog. I stället sa han något i stil med "nej, tyvärr, jag hittar ingen jag kan använda". Han kan också ha sagt något helt annat, min franska är som sagt begränsad.

I morgon åker vi till universitetet för första gången! Det blir spännande! Jag har hört att man får lunch (plus dessert!!!) för 3 euro så jag kunde knappast vara mer exalterad över detta. Återkommer om hur det smakade! Nu: avsluta mitt vin!

Hallå!

2011-10-02T00:40:00.001+02:00

Jag fick kritik. Av Karin. Hon tycker inte att man kan skriva franska ord på en svensk blogg, eftersom vanligt folk inte förstår. Mitt argument att jag vill verka kontinental viftade hon bort. Mitt andra argument att ni nog fattar "centre" sket hon blankt i. Så, kära vänner, här kommer en översättning som nog kommer falla "kära" Karin i smaken. Den jäveln.

Allô! = Hallå!

Cuisses de grenouilles = Grodlår

Escargot = Snigel

En plein centre = Mitt i centrum

From time to time = Nu och då

À plus tard! = Hörs sen!

Allô!

2011-10-02T00:31:00.000+02:00

Ett dygn i Lyon är nu slut. Jag åt cuisses de grenouilles till middag. Jag ska inte översätta det åt er, stackars kräsmagade läsare, men jag kan säga som så att de små knävecken var delikata. Jag smakade även en escargot och den smakade gräddsås. Tillsammans med rödvinet och det faktum att jag i alla fall yttrade ett par franska ord känner jag att min väg till äkta fransyska blir kort (här skulle jag infoga flirtsmiley om jag tyckte att det var okej att använda sådana i blogginlägg). Jag bor med bästa Karin i världens mysigaste lägenhet en plein centre. Duschen ligger i köket och när man tittar ut genom de gigantiska fönstren känner man doften av fransk mat osa från restaurangen precis nedanför. Det är fantastiskt. Jag njuter. Jag saknar min kärlek, såklart, men vi har ju resten av vårt liv kvar att ligga i soffan, käka chips och kolla på idol. Allt har sin tid. Nu är det tid för att plugga och skaffa lite balls språkmässigt och kanske äta en grenouille from time to time. À plus tard!

True story

2011-08-27T12:01:00.000+02:00

Alltså. Harry Potter på norska. Jag kan just nu inte komma ihåg om jag någonsin hört talas om något löjligare.

Albus Dumbledore = Albus Humlesnurr
Minerva McGonagall = Minerva McSnurp
Severus Snape = Severus Slur
Ginny Weasley = Gulla Wiltersen
Bill Weasley = Rulle Wiltersen
Dudley Dursley = Dudlief Dumling
Filius Flitwick = Filius Pirrevimp
Helga Hufflepuff = Helga Håsblås

Och de absolut bästa:
Gyllene kvicken = Gullsnoppen
Neville Longbottom = Nilus Langballe

Onsdag

2011-07-13T14:46:00.002+02:00

Anna påstår att en av dessa ugglor är jag när jag är nyvaken och att resten av dem representerar Anna. Gissa vem som är vem?

Ikväll är Sverige i VM-semifinal! Åt det säger vi: HEJA!

For liberty, Fernando

2011-07-10T20:48:00.001+02:00

Här i Norge lyssnar vi på ABBA GOLD på vår gamla stereo. När vi rensar kantareller, när vi spelar Yatzy och när vi fikar rulltårtebakelser. Mammas favorit är "I have a dream", Pappas är "Does your mother know?" och Annas "Knowing me, knowing you". Kajsa gillar "Take a chance on me". Själv är jag en sucker för "Fernando". Dock upptäckte vi häromdagen en felhörning från min sida. Jag har alltid tyckt att det var konstigt att kära ABBA sjunger "Waterloo, knowing my babies will be with you", men intalade mig själv att det handlade om krångliga skilsmässoförhandlingar där ena parten was defeated och den andra won the war. Och därigenom fick barnen. Utan att uppröra den förlorande maken/makan särskilt mycket. Han/hon är tillfreds, nöjd med att förlora barnen. Mycket märkligt hela grejen. Men så plötsligt insåg jag: de sjunger ju "knowing my fate is to be with you". Och hela skilsmässoteorin slogs i tusen små bitar.

Jag googlade för att se om någon annan hört fel på samma låt, men hittade i stället ett gäng andra låtar som folk misstolkat. Här har ni mina favoriter:

Mauro Scocco - Sarah:
"Åh Sarah, kom ut ikväll. Jag väntar vid hörnet, vid sälen i läder."

Robyn - Dancing on my own:
"I'm in Dakota, watching your kids hug, oh-oh-oh."

Timoteij - Kom:
"Ta min hand så gör vi entré som 08:or vi."

Oscar Linnros - Från och med du:
"Ser dig på toa i april, i telefon i nya jeans."

We meet again

2011-07-03T23:31:00.001+02:00

Ja, nu har jag hittat en app i Annas iPod som tillåter mig att blogga var jag än befinner mig (d.v.s. så länge jag befinner mig där Anna befinner sig) och det är ju nice. Saknar bloggen och ska nog försöka återuppliva den ännu en gång. Vi är i Norge nu och ska jobba några veckor på världens skönaste jobb. Vi får norskt betalt, vi väljer själva våra arbetstider, vi behöver inte prata med en själ, vi kan lyssna på poddar samtidigt som vi jobbar och vi får turkosa arbetskläder med praktiska fickor. Couldn't ask for more. Dessutom utför vi faktiskt ett meningsfullt och nödvändigt jobb, det här med lokalvård. Så vi är rätt nöjda med de villkoren.

Anna sover sin djupaste djupsömn bredvid mig just nu. Det hör jag på de jetmotorliknande snarkningar hon utstöter rakt in i mitt vänstra öra. Det är kärlek det, att inte väcka henne. Själv ska jag läsa "Harry Potter på trollkarlsskolan", som den heter på franska. Han måste vara smått dum i huvudet, den översättare som kläckte den idén. Hogwarts har blivit översatt till "Poudlard". Det är ett mysterium, och såvitt vi kan förstå även ett låtsasfranskt ord. Mycket märkligt. I min framtida karriär som översättare ska jag hålla mig till orginalnamn på platser och personer, allt annat blir så himla bisarrt. Jag återkommer när jag hittat fler konstiga översättningar, det ska bli mig ett sant nöje att studera detta. Kram och puss så länge!

Gästbloggare Kajsa

2011-07-03T16:39:00.001+02:00

Jag är hemma efter en tid i Frankrike. Idag var jag tvungen att stanna upp och ta en bild på Lotta, Anna, mamma och pappa sittandes vid köksbordet, fikandes och spelandes Yatzy. Oj vad man lär sig att uppskatta småsaker när man inte träffar familjen lika ofta som förut. Snart ansluter Niklas också och då blir det perfekt. Jag älskar dem!

Avskedsbrev

2011-03-31T00:11:00.000+02:00

Kära vänner. Det har varit trevligt att lära känna er. I morgon kör jag bil i centrala Göteborg. Punkt.

Bortglömda girl groups från 1997!

2011-03-18T18:55:00.001+01:00

Topp tre!

1,

2,

3,

Cause I know, it's possible

2011-03-16T16:40:00.002+01:00

Förresten slog vi på stort i lördags som de äkta schlagernördar vi är, och klädde ut oss. Det var inte smickrande, men väldigt roligt. Vi bjöds på schlagerfinalkväll hemma hos fina Lova och Gustaf (samt adoptivbarnen Felix och Kristian). Vi åt gott och drack gott och spelade supermario och sjöng med i alla finallåtarna och det hela var sjukt mysigt. Favorit i repris nästa år?

Linda Bengtzing?

Anna?

Sanna Nielsen?

Lotta?

Bite me

2011-03-15T22:22:00.000+01:00

Jag har börjat titta på alla True Blood-avsnitt igen. Säsong fyra släpps inte förrän i sommar så tills dess frossar jag i säsong ett, två och tre. Åh, vilken bra serie det är. Blir galen. Och det bästa är, att om man går in i Sci-fi-bokhandeln vid Kungsportsplatsen i Göteborg (där de för övrigt har ALLT ) kan man vid kassan hitta en rad flaskor med äkta True Blood-blod! Det är så coolt att jag svimmar av. Dock kostar de 99 spänn styck och det känns som att det är en aning överpris för en rödfärgad apelsinläsk.

Älskade älskade mamma

2011-03-06T10:59:00.000+01:00

Idag fyller min mamma 60 år. Jag tänker ganska mycket på henne och min barndom nuförtiden. Förstår mer och mer hur mycket hon måste ha slitit med oss. Hur mycket tålamod hon måste haft, hur trött hon måste ha varit och hur mycket egentid hon måste ha offrat. Hon fanns alltid, ALLTID där, min mamma, när man var ledsen eller ville prata eller bara ha en kram. Hon var alltid en supermamma och är fortfarande en
supermamma och framför allt en supermänniska. Hon är alltid glad och jag känner ingen som kan se det positiva i alla situationer lika väl som hon kan. Hon kan behålla lugnet i vilken storm som helst.

Mamma har varit tryggheten personifierad för mig. När man var liten och ramlat och slagit sig eller var ledsen för något annat kunde hon sitta och trösta en länge och säga "det blir bra snart, det blir bra snart". Jag var alltid så fascinerad över hur hon kunde veta det, för det visade sig ju alltid att hon hade rätt. Det var som att hon hade en liten stabil kärna i sig som gjorde att hon bara VISSTE att allt skulle bli bra till slut. Och den har hon kvar. Hon oroar sig aldrig, för hon VET att det kommer lösa sig. Jag hoppas att jag lär mig hur man gör så någon gång.

En annan sak som jag älskar med mamma är hur hon bryr sig om människor, alla människor, oavsett vilka de är, oavsett om hon känner dem eller inte. En gång träffade hon ett fyllo som tiggde pengar. Då gick hon till McDonalds, köpte en hamburgare åt honom och pratade med honom. Och en sådan sak gör hon som om det vore självklart, som om vem som helst skulle gjort likadant. Det tycker jag är fint.

Jag är så himla tacksam för att det är just min mamma som jag fått ha som mamma i alla dessa år. Är så himla tacksam för allt hon stått ut med och för allt hon lärt mig och för allt jag kommer föra med mig till mina egna barn.

Vad jag helst ärver - topp fem:
1, Glädjen och skrattet
2, Medmänskligheten
3, Tålamodet
4, Klokheten
5, Förmågan att bli snyggare med åren

Vad jag helst inte ärver - topp tre:
1, Den väldigt avslappnade körstilen (läs: att vara så envis med att komma fram när man kör bil att man slumrar till lite nu och då)
2, Besattheten och beroendet av ostar (är det något man alltid kan lita på finns i kylskåpet när man kommer hem så är det ett par brie och en blåmögel)
3, Virrigheten vid rulltrappor (att försöka åka neråt i en rulltrappa som går uppåt och sedan ramla)

Cheers queers

2011-02-28T19:40:00.000+01:00

Alltså. Jag tror att jag är mer schlagerbög än vad jag vill erkänna. Jag sitter bänkad varje lördag och lyssnar uppmärksamt. Tänkte bara berätta för er att jag vill skicka Sanna till Tyskland. Fy satan vad bra det är. Försök lyssna på tonartshöjningen vid 2:09 utan att rysa. Jag sätter mina pengar på att ni kommer lyckas lika lite som jag. Jag tror till och med att jag kommer ringa och rösta under finalen, så engagerad är jag i år.

Vad gäller Danny och Eric Saade är det ärligt talat svårt att värja sig mot dem också. Alltså. Vilka ansikten. Man måste ju vara blind för att inte bli lite knäsvag. De är objektivt snygga helt enkelt. Och Lena PH sen, hon blir ju bara hetare och hetare för varje år. Jag och Anna är eniga.

Åh, schlager i mitt hjärta for ever and ever. Nu ska här pluggas grammatik. Åh, grammatik i mitt hjärta for ever and ever.

Karma

2011-02-28T19:13:00.000+01:00

Min enda läsare Agnes har tjatat på mig, så nu bloggar jag. Idag har det hänt fruktansvärt mycket men det orkar jag inte skriva om, så jag sammanfattar det hela i en mening. Vi har fått erbjudande om vår drömlägenhet, tackat ja, sagt upp vår nuvarande lägenhet, fixat efterföljare så att vi slipper dubbla hyror (samt haft visning med efterföljaren), besökt huset innehållandes vårt nya place och ätit farligt goda spenatpannkakor. Det har varit omtumlande men underbart. Vi måste omedvetet ha gjort något fantastiskt mot världen för att vi ska förtjäna såhär god karma. Jag tänker att det kan ha att göra med någon av följande handlingar: 1, Att vi nästan aldrig äter kött. 2, Att vi nästan aldrig kör bil. 3, Att Anna lär sig persiska på jobbet. 4, Att 80% av vår garderob är second hand. 5, Att vi äter jävligt mycket närproducerade morötter. 6, Att jag pantade tre läskburkar igår och tryckte på "bistånd"-knappen.

Eller så finns det en Gud som älskar oss lite mer än alla andra. Gillar att jag blir religiös när bra saker händer mig. Det är säkert del i Hennes stora plan. Amen.

The most beautiful girl I have ever seen with a kebab

2011-02-06T11:56:00.000+01:00

Det går bra nu, kompis, det går bra nu. Vårt lilla liv tuffar på och nu när Anna fått jobb så känns det som att allt är perfekt. Inget att oroa sig för. Min franskakurs funkar också bra och jag älskar grammatiken to infinity and beyond.

Jag har, genom kära Agnes, återupptäckt Flight of the Conchords. Hade glömt hur bra de är. Så denna är för min awesome girlfriend, som jag är så fruktansvärt stolt över:

Förälskelse

2011-01-28T14:13:00.000+01:00

Propp

2011-01-15T14:27:00.000+01:00

Igår införskaffades ett gymkort och idag träningsbyxor. Jag är på G! Med tanke på att min rygg is giving me hell dagligen och jag aldrig i hela mitt långa liv vunnit en omgång armbrytning (ens mot barn) så skulle man nog kunna påstå att det var i rättan tid. Gymexperten Anna ska få visa mig hur maskinerna funkar och sen sätter jag igång. Till sommaren kommer jag vara en sådan biff, ni kommer inte känna igen mig. Kanske. För det är trots allt LIVET att slappa i sängen och titta på tv. Så jag vet inte. Tvn och löpbandet kommer kämpa hårt mot varandra om min uppmärksamhet, det kan jag garantera.

Vi har proppen från helvetet på besök, någonstans i våra rör. Han ger inte med sig, oavsett hur många liter kokande vatten man häller ur alla möjliga vinklar ner i avloppet. Det gör mig galen. Varenda propplösare vi har hittat i butikerna är typ asfrätande och det står alltid "VIKTIGT! Använd INTE i duschkabiner av PLAST". Så jag känner mig smått hjälplös. Om någon har tips så välkomnas de varmt!

Annars har jag dejt med Agnes ikväll igen, och det kan liksom inte bli för mycket av Agnes så det välkomnas också varmt! På schemat står något så ytligt som ögonbrynsfärgning, något så gott som pestopasta och något så härligt som kvalitetsfilm.

Och i morgon kommer min sambo, tjej, fru to be, livspartner, själsfrände, djupaste kärlek imaginable. Tänker inte säga så mycket om det förutom: ÄNTLIGEN. Puss på er.

Eye candy #2

2011-01-11T21:20:00.000+01:00

Jag tycker synd om männen. Det är minst lika synd om dom och deras inrutade könsroller som det är om oss. Kanske är självklart men behövs ändå påminnas om, tycker jag. Det är också synd om dem för att jag dissar dem totalt och bara gör listor med heta kvinnor. Så: för jämställdheten, för rättvisan och för bisexualiteten! Topp tre hetaste männen kommer här:

3, Gustaf Noren och Björn Dixgård (men bara ihop)

2, Jake Gyllenhaal (men bara i Brokeback Mountain)

1, Alexander Skarsgård (men bara som Eric i True Blood)

Ett mirakel har skett

2011-01-11T17:00:00.000+01:00

Det kanske finns en gud ändå. En gud som bestämde sig för att peta lite i mitt liv någon gång i fjol. Jag skola kalla denna gud för Hon, bara för att vänja er lite vid att det kanske inte är en man som möter er vid pärleporten så småningom. You can thank me later. Hur som helst. Jag tror att hon kan ha fixat så att någon gubbe eller tant på norska skatteverket slarvade bort mina papper. Sen petade Hon lite i deras hjärnor så att de totalt glömde bort mig. Sedan kanske Hon skruvade lite i min så att jag inte blev rosenrasande över de pengar som jag borde fått, utan i stället tog det hela med ro. Hon kanske satte en tanke i huvudet på mig att jag skulle få tillbaka ungefär 4 000-5 000. Sedan, just nu, när det är som kärvast med ekonomin och Anna känner stressen över att hitta ett jobb så vi inte behöver gå under, DÅ fixar Hon fram mina papper borta i Norge och ser till att de hamnar i rätta, effektiva händer. Och, märk väl - allt enligt Hennes sedan länge förutbestämda plan. Och då, må ni tro, har mina skattepengar legat och gottat sig med en 3% ränta i typ ett år. Och inte var det 5 000 norska kronor från början heller utan 12 000!!! Det kan inte vara något annat än lite hjälp från ovan. Jag säger då det. Everything happens for a reason, kära vänner! Nu åker jag till Paris.

Finaste idag

2011-01-10T18:36:00.000+01:00

Hur bra är inte det här?!

Oh my love

2011-01-09T21:58:00.000+01:00

Jag är ensam och bitter och just nu känns det för jävligt, det tänker jag inte sticka under stol med. Tur då att jag får komma ut ur mitt karantänliknande tillstånd i morgon och för första gången på fem dagar faktiskt PRATA MED MÄNNISKOR. Det känns fantastiskt. Det blir fika och det blir fonetik och jag ska inte gnälla på en enda liten grej. Jag ska vara tiptop, fräsch, sprudlande, nöjd, peppad. Och det ska inte vara en lögn för jag ska vara så himla glad att jag själv börjar tro att jag är det på riktigt.

Det här funkar inte. JAG funkar inte. Jag är halv. HALV, I tell you. Jag får magknip. Klåda. Ångest. Paranoia. Jag är en jävla Anna-junkie och för det borde jag hängas. Jag kan inte få mig till att göra någonting. Jag tittar på Teen Mom och gråter. Jag pluggar fonetik och suckar. Jag diskar och lämnar hälften smutsigt i vasken. Jag spelar Broder Daniel på gitarr och gråter lite till. Jag försöker laga god mat men misslyckas så att hela lägenheten stinker bränd vitlök. Det roligaste som hände idag var när jag tumlade kläder och fick sopa bort ludd ur filtret. Så spännande är det just nu. Jag är på gnällhumör, som ni hör. Jag klättrar på väggarna. Och såhär kommer det förmodligen fortsätta för hon kommer inte förrän på söndag. SÖNDAG. Hur ska det sluta?

Ett erkännande

2011-01-07T00:21:00.000+01:00

Vi är mördare. Trettio guppy-bebisar gick långsamt ner till sju. Stannade dock på sju flera veckor. Allt var frid och fröjd och några hade börjat utveckla prickar, färger. Sedan åkte vi på jullov. Nu är det bara daddy Von Trapp som lever. Det är inte utan att man får lite dåligt samvete. Och det värsta av allt är att detta skulle vara första steget i en lång förberedelse inför att skaffa riktig bebis. Först fisk, sedan katt, sedan hund, sedan bebis. Så tänkte vi. Men nu när vi lyckats ha ihjäl trettio små guppys, som ju är kända för att överleva allt, känns det som att vi borde förtidsfråntas vårdnaden över alla former av jordligt liv någonsin. Jag hoppas så innerligt att jag har fel.

Eye candy

2011-01-07T00:01:00.005+01:00

Kvinnor alltså. Hur kan man inte tända på kvinnor? Så vackra varelser. Min topp tre av heta kvinnor kommer här:

3, Alessandra Ambrosio

2, Sarah Shahi

1, Lykke Li

Tvåtusenelva

2011-01-06T11:18:00.000+01:00

Det är 2011. Nyårslöftet för i år är "orka". Tycker att det har funkat mycket bättre med ett enstaka ord som man kan hålla i huvudet hela tiden i stället för att sätta ytliga ouppnåeliga löften som "jag ska träna mer och äta mindre." Jag och Lotta Nilsson satsar i stället på att utveckla våra personligheter genom peppande ledord. Året 2009 var löftet att "inte ängslas", 2010 var "våga". Nu ska jag genom allt jobbigt bara tänka "orka!"

Är det någon som känner sig lite bakom flötet vad gäller det gångna årets absolut bästa musik så jag kan upplysa er om att den finns här.

Ett av julens citat

2010-12-24T15:37:00.000+01:00

Jag: Hur går det att köra bil i Paris?
Kajsa: Bra.
Jag: Har du krockat något då?
Kajsa: Nej. Eller alltså, jag har ju kört in i grejer och sådär.
Jag: Vadå för grejer?
Kajsa: Alltså, bilar och grejer.

Fyra saknade saker

2010-12-20T10:51:00.001+01:00

1, Att skratta tills man börjar gråta med Kajsa vid ett köksbord i Norge.

2, Den tredje musketören och hur hon alltid lyckas vara del av de märkligaste korten. Någon som kan förklara varför hon tafsar på min flickväns lår och gör en konstig munmin samtidigt?

3, Festival och Therese och att ha kort hår.

4, Frank.

Oh yes you are

2010-12-19T01:10:00.000+01:00

Anna försökte nyss beskriva min "typ av tjej", baserat på vilka utseenden jag brukar gilla. "Hon ska vara brunett och ha ögonbryn." Känns rätt schyst att jag inte är så kräsen. Dock är jag ju inte in the market for a ögonbrynsprydd brunett eftersom jag redan har en mycket duglig sådan vid min sida.

Vi hade julverkstad idag. Slog in paket, lyssnade på Musikhjälpen, tände ljus och hade lite minijul med julklappsutdelning. Vår budget till varandra var lite i lägsta laget i år men jag fick tre saker som jag både behövde och ville ha: två nummer av Språktidningen, en fyrfärgsbläckpenna och ett halvt Pringles-rör. Ka-ching!

Det här med bloggande har ju inte varit prio ett på sistone, men jag vill och ska försöka ändra på det. Det ska bli lite fart på mig. Just nu finns det nämligen ingen struktur i mina vardagar whatsoever. Jag vaknar två timmar innan solen går ner, broderar, glömmer att plugga fonetik, broderar lite till, äter något, och har sedan ångest från 23 till 03 för att jag är ensam vaken och inte kan sova. Detta måste och ska ändras så fort jag får ett schema och ett gymkort i min hand så att jag kan trötta ut både kropp och knopp på dagarna och sova ordentligt på den del av dygnet som detta samhälle kräver att man sover - nätterna. Inget annat. Så ska det bli!

Vi hade en fantastisk kväll i onsdags när vi besökte våra nyfunna, men ack så kära vänner för att äta pizza och dricka shottar. En sådan kväll kan ju bara sluta på ett sätt och det gjorde den också. På golvet. I alla fall för en av oss. Agnes Eskilsson, kvällens stjärna. Alla dessa liknelser. Alla dessa visdomsord. Alla dessa bekännelser. Herregud. Finns bara en låt som skulle kunna summera hur vi känner om Agnes efter detta. Mr. Presley, take it to the chorus:

(minus att hon är en lying, cheating bitch alltså...)

Tre år sedan idag

2010-11-15T21:45:00.000+01:00

12 november 2007

"Det som händer mellan Anna och mig just nu är som någon slags religiös upplevelse. "Det känns som kärlek" skulle jag säga, om jag inte visste bättre. Igår somnade vi tillsammans över telefon. Att bara ligga och lyssna på hur hon pratar jättetyst, nynnar lite, spelar gitarr, och sedan bara andetagen när hon somnat. Det var en så konstig känsla över allting, en övernaturlighet. Som att något stort är på väg att hända. Jag hoppas det. Vore hon kille skulle jag inte tveka en sekund över detta. Jag har aldrig känt såhär förut, vilket ju får en att börja fundera. Hon är något nytt, något bra."

Sköna amerikaner

2010-11-11T19:34:00.000+01:00

Jag trodde detta var det roligaste jag sett...

Tills jag såg det här...

Men sen såg jag det här och trodde att det var det var det roligaste jag sett...

Tills jag såg det här, som slår allt!

Tio timmar utan Anna

2010-11-10T21:56:00.000+01:00

Anna har åkt hem till föräldrarna i Alfta, för att mysa där några dagar. Det förtjänar hon. Det ger mig lugn och ro och en försmak av hur det skulle vara om vi inte var ett vi. Det hela är ett mindre helvete. Jag blir så stressad och så stirrig och mörkrädd och ensam och det känns inte alls bra. Anna, som ju är den inre harmonin personifierad, verkar ha smittat av sig av den på mig. För nu när hon är borta känner jag mig allt annat än harmonisk. Allt som måste göras innan tentan på måndag sköljde plötsligt över mig som en stressvåg och nu sitter jag och sliter mitt hår och vet inte vilken bok jag ska försöka reda ut först. Det är nu hon skulle vara här och lugna mig och massera mina axlar och säga att hon är stolt över mig och att jag är så duktig. Känns så tomt fast hon bara varit borta tio timmar. Tror Annas närvaro är mer livsnödvändig för mig än vad jag förstår.

På måndag firar vi tre år tillsammans. Det är fantastiskt att det kan kännas så rätt och så lätt. Så fruktansvärt naturligt alltihopa, som att vi aldrig var menade att vara med någon annan än varandra. Det gör mig varm inuti.

Vi brukar drömma om vår framtid tillsammans. Prata om hur spännande det kommer bli att se våra barn växa upp. Vilka personlighetsdrag de kommer ärva av oss båda. "Hoppas de får min hårfärg och dina lockar", brukar Anna säga. Jag brukar hålla med. Men efter några sekunder brukar vi inse, som två dumhuvuden, att vi aldrig kommer kunna blanda oss. Det om något känns märkligt och onaturligt men främst lite sorgligt.

Det finns en grej på internet där man kan blanda bilder och se hur ens barn skulle se ut om man fick ett tillsammans. Mina damer och herrar, lilla Amelie/Elmer:

(Ja, lite creepy ser han/hon kanske ut, men sånt får man bortse från.)

"That kid's gonna be far out..."

2010-11-10T15:41:00.002+01:00

Woodstock 1969. Skulle betala grova summor pengar för att få åka dit, då. Det är äkta romantik och frihet. En halv miljon hippies på ett och samma ställe, framför samma scen. Jag är besatt av allt från och om den festivalen. Har ni inte sett "Taking Woodstock" och någon av de långa dokumentärerna än så GÖR DET. Det är sådan magi. Samma djupa glädje som man känner när man couchsurfar Brasilien runt eller när tusentals människor protesterar mot Sverigedemokraterna på landets torg. Samma hopp. Samma tro på mänskligheten.

Jag vill också bära lätta kläder i oranget och brunt. Sova i tält. Bada naken i sjöar. Bli hög av blotta luften runt alla gräsrökande, levnadsglada ungdomar. Lyssna på John Sebastian live. Referera till alla mina vänner som "that cat..." eller "that dude". Vill också vara "far out". Använda uttryck som "a mindfucker of all times". Att vartannat ord jag yttrar ska vara "man":

Och så vill jag skrika "F-U-C-K" och vara fredskämpe och sjunga anti-krig-sånger i en kör av hundra tusen hippies:

Livet är inte Americas Next Top Model

2010-10-25T12:21:00.000+02:00

Det värsta (men förmodligen det enda dåliga) med att bo i centrala Göteborg är snyggångesten. Det är som att man måste stå framför spegeln två timmar innan man ens går ner på ICA för att känna att man passar in, men det orkar jag bara inte. Jag vill vara äcklig och oduschad ibland och gå på ICA i pyjamasbyxor. Det är ju inte som att någon säger att jag inte är snygg nog, men jag får ändå den där paniken att någon ska se att jag egentligen bara är en vanlig västmanländsk lantis som inte vet hur man beter sig i storstan, och av den anledningen se ner på mig. Det är ju lätt att säga att man inte bryr sig om vad folk tycker, men det gör man ju verkligen ändå. Eller jag har i alla fall svårt att komma ifrån det. Fast jag tror att man ger sig själv lite för stor betydelse när man tänker så. 90% av människorna som ser mig i pyjamasbyxor skulle säkert antingen glömma det en sekund senare, inte bry sig eller rentav tycka att det var coolt av mig att inte bry mig om att vara snygg. Men ändå, den där ångesten att man kanske kanske inte hör hemma här bland alla uppsnofsade modellkopior är tärande.

I lördags var jag och käraste Anna på gayklubb nära Järntorget. Man skulle ju kunna tro att ett sådant ställe har en välkomnade, inkluderande och hypertolerant atmosfär, precis som de andra gayställen vi varit på, men just där kändes det väldigt märkligt. Folk var sjukt snygga, inte bara sådär extra-smink-och-smal-snygga utan snarare som om de kom direkt från någon catwalk i Paris och nu var i Sverige för att festa med sina fellow modellkollegor. Vi dansade och drack vin men det kändes hela tiden som att vi hamnat fel på något sätt. En snygg fotograftjej gick runt och tog kort på allt och alla för att lägga upp på hemsidan, men då alla omkring oss på dansgolvet fick bunta ihop sig med sina vänner framför kameran tog hon inte kort på oss. Då kände vi oss om möjligt ännu mer malplacerade.

Jag har kommit fram till att det finns två sätt att hantera min utseendestress:
1, Bli snyggare.
2, Skita i den.

Jag ska försöka köra på nummer två, känns vettigast.

Uppdaterar

2010-10-15T18:26:00.000+02:00

Jag känner på riktigt att jag är den enda av Göteborgs 140 nybörjarengelskastudenter som stortrivs med veckans grammatiktentautmaning. De flesta är antingen förtvivlade, sönderstressade eller allmänt uppgivna och jag har faktiskt lite svårt att förstå det. Detta är ändå en kurs som de förhoppningsvis valt helt självmant, vilket innebär att de måste ha läst kursplanen innan, vilket innebär att de måste ha förstått att det skulle bli mycket grammatik. Ändå detta gnäll. Det går mig på nerverna lite, men jag försöker vara lugn.

Till våren blir det franska för hela slanten. Jag ansökte igår, och längtar redan. Lagom till våren kommer även Ryanair börja flyga direkt från Göteborg till Paris, vilket ger oss en möjlighet att hälsa på Kajsa i drömstaden och dessutom träna språket lite. Kan inte bli annat än perfekt.

Idag firar vi 35 månader tillsammans med sushi, grodbakelse och Håkans nya skiva ur högtalarna. Om en månad ska det firas ännu mer, för då har vår kärlek hållit i vått och torrt i tre år. Det är sjukt länge och sjukt bra jobbat.

Våra guppys har fått smått. Först var det bara sju små yngel som simmade runt, och vi började glatt döpa dem efter de sju barnen i Sound Of Music. När vi vaknade dagen efter var de över trettio. Så vi väntar nog med namnen ett tag till.

The sky was always tangerine

2010-09-23T20:30:00.000+02:00

Det verkar som att Henrik Berggren, a.k.a. Sveriges största hjärta och smärta och hjälte, pluggar filosofi på Göteborgs Universitet. Anna brukar sitta bakom honom i lässalen i biblioteket. Han brukar tvinna håret runt fingret när han tänker. Han brukar bära lustiga hattar. Han brukar le obekvämt när han går ut. SÅ Henrik. Jag undrar hur det känns att ena dagen stå på scen och skrika ut sin ångest inför tusentals gråtande popyoungsters, för att nästa dag sitta helt anonym bland ett tjugotal humaniststudenter i en tyst bibliotekssal och läsa böcker om Platon timme ut och timme in. Jag hoppas han är tillfreds där han sitter. Någon gång ska jag ta mod till mig och hälsa. Kanske buga och bocka för all tröst i vilsna ungdomsår. Kanske ge en present, typ en kaka. Det skulle han säkert gilla. Tills dess lyssnar jag på "When We Were Winning" och njuter av det faktum att jag befinner mig i samma byggnad som en BD-medlem. Det är rätt stort.

Vi borde alla byta land

2010-09-23T18:33:00.002+02:00

Vi har skaffat oss en mysig söndagstradition. Poetry Slam. Så bäst av allt någonsin. Jag verkligen lever när jag sitter där och bara tar in alla ord. Sitter och blir generad, vill skratta och gråta samtidigt, känner mig mindre ensam än någonsin. Känner mig ett med hela världen, alla språk, alla ord. Det är som en drog av den bästa sorten. Älskar, älskar, älskar poetry slam.

Förra söndagen var det trubadurtema, och det var om möjligt ännu bättre. En man vid namn Magnus Beischer tryckte på alla mina gråtknappar. Först en låt om jämlikhet och rättvisa. Sen om bebisar. Sen om missfall. Och cancer. Herregud. Fick verkligen skärpa mig för att verka oberörd.

Jag håller med Herr Beischer. Vi borde verkligen alla byta kön, lön och plats i bostadskön. Jag tycker verkligen att det är en bra idé. Då skulle alla förstå varandra och respektera varandra och sluta skilja på varandra som bättre eller sämre. Då kanske flyktingar skulle vara välkomna i vårt land utan att byta namn och klädsel och identitet. Hatar, hatar, hatar att jag lever i en tid där det är radikalt att tänka så.

Vi borde alla av Magnus Beischer

Välja

2010-09-19T10:43:00.000+02:00

Kära bloggläsare. Idag är det valdag. Hoppas ni är lika seriösa med detta som jag är. Alla partiledarutfrågningar i SVT har beskådats med öppet sinne men som vanligt fattar jag inte ett dyft av vad för slags värld de borgliga egentligen vill ha. Sänkta skatter, privatiseringar, "det ska löna sig att arbeta" (läs: "ni som har välbetalda jobb blir ännu mer välbetalda och ni som har det knapert får det ännu mer knapert") och betyg från mellanstadiet. Tanken på fyra år till med sådana människor som styr landet får mig att sucka djuuuuupt.

Fick jag bestämma skulle Gudrun ta över hela schabraket. En diktatur med enbart Gudrun vid makten. Möjligen några av hennes briljanta partikamrater och möjligen Ohly som sidekicks, men annars bara bara Gudrun. Då kan ni tro att jag skulle vara nöjd. Hon är den av alla politiska figurer såhär i valtider som jag litar allra mest på. Hon kan hon.

En människa som jag inte gillar fullt lika mycket heter Jimmie Åkesson. Hitler himself, det vill säga. De jävlarna har skickat hem massa reklam till oss och det får mig att vilja spy. En reklamlapp med enbart Jimmies överkropp och ett avbränt huvud sitter nu på kylskåpet. Det kändes skönt. Jag hoppas han och alla hans kamrater försvinner fortast möjligt. Fast å andra sidan vill jag inte vara så taskig mot något annat land att de skulle behöva ta över dem. Jag hoppas Sverige och resten av världen "bromsar" invandringen av Sverigedemokrater. Då skulle de få smaka på sin egen medicin. Om de kommer in i riksdagen efter det här valet, då jävlar ska jag bli politiskt aktiv på riktigt.

Hur som helst, nu drar jag iväg till röstlokalen. Skäms lite för att jag inte kommer rösta enligt mitt rosa hjärta i år, det gör jag. Förlåt Fru Schyman, men den här gången blir det rött. Känslan att jag inte vill ha blå regering är snäppet starkare än känslan att jag vill lägga min röst på feministerna just nu.

Kära vänner, tre viktiga saker att tänka på. I viktighetsordning.

1. INTE RÖSTA SD!
2. Rösta!
3. Rösta rödgrönt!

Om ni gör som jag säger får ni fortsätta vara mina vänner.

Dansa för att hjärtat blöder

2010-09-13T16:59:00.001+02:00

Om två ynka dagar dimper du ner i brevinkastet. Gode Annika. Det enda som hindrar oss från oss ställa upp ett altare till din ära i vår lägenhet är att vi knappt får plats själva. Annars skulle du så blivit översköljd av offergåvor. Bara så du vet. Amen.

Hemma

2010-09-13T16:37:00.000+02:00

Jag tänker att det kanske är dags att börja skriva här igen. Ordentligt och regelbundet. Låt oss be att det funkar. Tydligen är korta meningar något att undvika när man skriver texter på standard, formal English. Har vi lärt oss. Det passar inte mig. Jag gillar. Korta meningar. Tur att denna bloggen inte är standard, formal English. Jag får skriva. Hur korta meningar. Som helst.

Engelskakursen är så himla kul, det är den verkligen. Jag känner mig som hemma där djupt insjunken i grammatikboken, rabblandes "put, put, put" och "see, saw, seen". Det ger struktur till mitt liv och jag välkomnar det. Min världsbild börjar till och med förändras, om än väldigt lite i taget. I går när vi var inne på Max, till exempel, såg jag en skylt där det stod "Refill" och min hjärna tänkte blixtsnabbt [rriiifill], som det ju heter, och inte det försvenskade [refill] som jag använt och stått fast vid hela mitt liv fram till igår. Är det inte fantastiskt? En millimeter i taget.

Åh herregud så mycket som hänt denna augusti -och halva septembermånad. Vi flyttade in på våra 20 kvadrat i Stampen, blev våldgästade av finaste Lotta N och besökte Way Out West. Väl där hejade vi på Fares Fares (och blev totaldissade), väckte politiker med hjälp av Amnesty, spydde, ramlade i leran, frågade folk om de ville bli våra kompisar, och mindes ungefär hälften dagen efter. Och när jag säger "vi" så är det möjligt att jag kanske bara försöker mörka det faktum att bara en av oss är den skyldige.

Strax efter det äventyret bar det av till Berlin för en billig penning. Där couchsurfade vi hos en tysk pop-fantast som vi inte kunde göra annat än fullkomligt älska. Han tog oss till de bästa caféerna, klubbarna, parkerna, muséerna och sevärdheterna som underbara Berlin hade att erbjuda och vi hade inte tråkigt en sekund på hela veckan. En av de sista kvällarna var vi ute och dansade och hade så roligt att vi glömde bort att Lottas morgonflyg skulle gå om bara ett par timmar. Det blev att rusa hem, hämta väskan och rusa till flygplatsen. Men hon hann.

Livet i Göteborg är så bra som det kan bli. I lördags besökte vi popklubben Saturn som hade The Smiths-kväll med temadrinkar och hela köret. En nyfunnen bekantskap från engelskakursen följde med och vi dansade tills svetten rann. Annars har vi hunnit med himla mycket kultiverade aktiviteter. Gått på valdebatt anordnad av RFSL, sett dokumentär från Afghanistan på folkets bio, sett alla partiledarutfrågningar, sett ett filosofspex, gått på Poetry Slam-kvällar. Det sistnämnda är kanske är bästa av allt. Att komma ut därifrån är lite som att födas på nytt varje gång. Gillar. Älskar. Avgudar.

Allt är liksom på topp nu. Jag känner på mig att det här måste vara höjdpunkten. Nu kan det inte bli bättre. Ändå är jag inte det minsta orolig för framtiden. Det måste vara höjden av harmoni. Gillar korta meningar. Puss.

Om en vän

2010-08-26T13:08:00.000+02:00

Det börjar närma sig slutet för vår gamle kompanjon. I morgon ska Filip få en spruta av veterinären. Han har följt med oss i vått och torrt, den gamle gubben, och nästan alltid varit en fröjd. Ibland har han vägrat gå ut när det är för kallt. Ibland (ganska ofta) har han kissat inomhus. Ibland (alltid) har han suttit med vid bordet och ylat och krafsat på våra ben för att få mat. Precis som han gjorde i det här klippet. Kajsa är den briljanta regissören samt filmaren som lyckas fånga den tråkiga Sala-vardagen i kortfilmen tillika dokumentären "It takes one to know one" från vintern 2009. Filip var kanske inte den mest socialt begåvade av konversationspartners, men det var nästan det bästa med honom. Han pratade aldrig om vädret, gav aldrig svar på tal, dissade aldrig, tjafsade aldrig, var aldrig ytlig, pratade aldrig om oväsentligheter. Han bara satt tyst, och stirrade djupt in i ens ögon, som jag tänker mig att en riktigt bra psykolog skulle kunna göra, ungefär. Senast vi sågs var han helt döv och sökte mer ögonkontakt än innan, kändes det som. Vart man än gick fanns de stora svarta ögonen där och iakttog ens minsta rörelse. Stackars liten Filip. Gud vet att jag kommer sakna rackarn.

L: Men vad är det nu då? Huh? Du har ju massa mat där borta.
F: .....
L: Du har ju jättemycket mat där borta! Filip?
F: .....
L: Där borta har du jättemycket mat. Hundmat, Filip-mat!
F: .....
L: Filip? Är du helt blåst? Filip?
F: .....
L: It takes one to know one...

Om allt

2010-07-20T07:32:00.000+02:00

Vår stackars gamle böggubbe till hund har gikt på frambenen. Det gör ont att titta på honom när han vaknar på morgonen och är alldeles stel och ser alldeles ledsen ut och när man tar på honom är han alldeles varm. Stackars, gråe gamle gubbe. Dock ger vi honom smärtstillande två gånger om dagen och då verkar det bli bättre.

I Norge gör vi inte mycket förutom att jobba jobba jobba och skjutsa skjutsa skjutsa hit och dit. De här slingriga, smala vägarna gör mig till expert på plötsliga möten, tvärbromsning och backning in i mötesfickor. När jag klarar det känner jag att jag nästan gjort mig förtjänt av mitt älskade hatade körkort.

Jag längtar efter augusti, som kommer bli äventyr från början till slut. Vi ska upptäcka vår nya hemstad, gå på underbara Way Out West med underbara Lotta, åka till Berlin, couchsurfa, åka till Stockholm och gå på popaganda OCH börja plugga. Just pluggandet är typ äventyr i sig och jag våndas och längtar om vartannat. Må det bara kännas rätt och bra nu så jag kan sluta vela och börja sikta mot något slags mål. Översättarprogrammet lockar. Dock har Kajsa upptäckt en spricka i mina språkkunskaper. Tydligen vill jag sätta R i ord som inte innehåller R. Det hela är mycket märkligt. Hittills har vi tre exempel:

"Retterdal". Platsen är våra föräldrar kommer bo när huset är färdigbyggt. Heter egentligen "Rettedal".
"LARN". När tonårspojkar och tonårsflickor sitter i ett rum och spelar dataspel och dricker red bull tills ögonen sprängs. Heter egentligen "LAN", förstås.
"Barbord". Vänster sida av en båt. Heter egentligen "babord". Just "barbord" skulle kunna vara en freudian slip som skvallrar om min längtan till festkvällar och eufori och typ Lotta och Anna i Berlin!!! GILLAR!!!

Please guide me and my family through stormy weather.

2010-07-15T19:20:00.000+02:00

Vår familj Svensson är, har nog alltid varit och kommer nog alltid att vara lite dysfunktionell. Inte på det sättet att vi hatar varandra och slåss och är missbrukare eller så, men jo, vilken psykolog som helst skulle nog kalla vår familj smått rubbad.

Som tur är kan man oftast skratta åt det efteråt. Häromdagen sa jag (väldigt fredligt) något till Kajsa om att hon lever på våra föräldrars pengar och då jäklar tog det eld i lådan! Kajsas omedelbara citat:

"LOTTA. JAG SKA SLÅ DIG TILLS DU DÖÖÖÖÖR!!!"

Hon menade allvar. Det lät som ett growl. Jag blev lite rädd. Sen skrattade jag. Sen blev jag allvarlig.

"JAG SKULLE VILJA SE DIG FÖRSÖKA!"

Så sa jag. Kaxigt värre. Vad menade jag? Att jag var mycket tuffare och starkare än henne och kung på självförsvar? För det är jag ju inte, utan snarare är det Kajsa som lätt skulle döda mig i stället för tvärtom, om vi nu någonsin hamnade i en sådan kamp.

Vi skriker och gråter och sårar varandra mycket i vår familj, och det är verkligen inte alltid lätt att vara allihopa i samma hus. Men vi har våra små glimtar av normalitet. Ibland gillar jag dem så himla mycket. Som när Niklas ringer mig när han hamnat i trubbel, och avslutar samtalet med "Jag älskar dig, Lotta". Eller när Kajsa ställer konstiga roliga existensiella frågor såsom "Är det viktigt med pennor?" eller "Vad menar du när du säger musikal?". Eller när Filip och grannhunden Caesar idkar älskog och jag får känna att jag har en fellow homo i familjen. Då gillar jag dem.

One day I will become

2010-06-17T16:01:00.000+02:00

Det är som att min kropp bestämt sig för att den är redo. Varje gång mina ögon skådar en bebis eller ett barn över huvud taget är det något som spänner till inuti. Jag har lyckats identifiera känslan som en blandning av svartsjuka och längtan. Ibland tittar jag ner på Annas mage och tror att hon inte ser. Då puttar hon till mig och säger dramatiskt "You just want me for my eggs!".

Igår träffade vi vårt favoritflatpar Jenny och Frida i Gävle och det hjälpte ju inte heller. Jennys kropp har också bestämt sig. Hon följer "Unga mödrar" slaviskt, researchar inseminationsmetoder och sitter inne på varenda liten kunskap om graviditet och barnafödande och lesbianers rättigheter och icke-rättigheter i Sverige och Danmark och god knows where. Vi är dock båda medvetna om att det kommer att dröja ett tag förrän vi får uppleva detta. Det räcker liksom inte med att kroppen är med på noterna, vi måste tålmodigt vänta tills allt annat är redo. Checklistan:

~~- Kroppen.~~
- Psyket.
- Partnern.
- Plånboken.

De tre P:na återstår.

VÄNSTERPOP, JAAAA!

2010-06-12T22:20:00.000+02:00

Förstår ni att man blir lycklig eller, när man läser sånt här? Inte bara ska världens bästa Annika Norlin släppa ny skiva om blott några månader. Nä, det ska dessutom bli politik. Älskar. Första singeln som släpps i slutet av augusti heter "Fredrik" och man kan ju ana att det kommer vara lite moderathat sådär. Heja.

Jag tror att jag och Annika delar hjärna ibland för häromdagen gick jag och tänkte att det behövs lite mer revolution och passion och partiledare som höjer rösten lite för sin sak. Och så plötsligt läser jag i en intervju att en av låtarna på nya skivan handlar om att Annika eftersöker passionerade svenska politiker. Great minds think alike. Dessutom är hon så sjukt snygg. I would so hit that.

Dagens gulligaste

2010-06-12T21:58:00.000+02:00

Anna hittade en dagbok som hon skrivit i för något år sedan. En sida var helt blank så när som på två rader som löd:

- blöta handdukar på golvet
- att hon alltid sover till tolv-ett

Vi fattade noll först. Sen kom vi på att Anna förmodligen påbörjat en lista över saker jag gör som irriterar henne. Kanske hade vi varit tillsammans för kort tid då för att listan skulle vara längre. Annars hade ju säkert även följande punkter funnits med:

- att hon mobbar mina hälsingeuttryck som "kuse" och "joll"

- att hon alltid stjäl täcket

- blöta handdukar på sängen

- att hon biter på naglarna och sedan slänger dem omkring sig
- att hon ibland svarar "ja" eller "nej" utan att ha lyssnat på frågan
- att hon får en bekymrad min om jag råkar spilla när jag äter

Jag förtjänar inte att ha en så tålmodig flickvän. Hon står ut med mig och till och med mer. Fatta vad tacksam jag är. Aldrig ska jag släppa henne!

Korthåriga på Hultsfred!

Living and loving my wa-ay!

2010-06-10T12:18:00.003+02:00

På tal om Eurovision, och på tal om att jag var hos Tone igår och allt kändes precis som på den gamla goda tiden, så måste ni ju hålla med om att detta är den bästa schlagerlåten EVER?! För dig Tone, och för oss!

Åh, Magnus och Andreas, om man ändå vore bög. Nästan så att man vill byta kön och läggning bara för att kunna ha en chans.

Obekväm tystnad - Sha-la-li, sha-la-la!

2010-06-10T11:41:00.006+02:00

Umeå var underbart. Anna high-fivade med 25 främlingar, varav två poliser. Lotta N var nyklippt och så pop och snygg! Anna P tog kungligt hand om oss och lagade berömd kycklinglasagne som smakade himmel. Sofia och Tomas firade sex år och förlovade sig! Therese var lika peppad och gosig som vanligt. Brännbollsyran och stämningen där ägde fast logopedernas skills (och vädret) sög. Vi hejade på ändå och Karin skrek "kom ihåg att ha roligt!", "NEJ! men bra tänkt..." och "KUL!" mest hela tiden. Dessutom träffade vi massa annat kul folk som föreslog tre- och fyrkanter, brände böcker, pratade svällkroppar, utförde böghögar och annat spännande. Vi döpte om en kille till "Mjamd". Han bjöd oss på efterfest tre nätter i rad. Det var en helg att minnas helt enkelt.

Eurovision var såklart fantastiskt. Vi fastnade särskilt för Nederländernas bidrag. Vi upptäckte att "sha-la-li, sha-la-la" är den perfekta strofen att sjunga varje gång man hamnar i en obekväm situation eller vill undvika att svara på en fråga. Titta och njut också av den stora förvirringen vid 2.54.

- Jag tror jag är kär i dig.
- Sha-la-li, sha-la-la...

- Du har tyvärr kuggat på den här tentan.
- Sha-la-li, sha-la-la...

- Var det lika skönt för dig som det var för mig?
- Sha-la-li, sha-la-la...

Jag älskar min lillebror.

2010-05-26T22:06:00.000+02:00

Kajsa: Är det sant att du har koskräck, Niklas?
Niklas: Ja, har du inte sett att jag tar avstånd från Lotta?

Tack, tack, tack, tack, tack.

2010-05-26T16:13:00.000+02:00

Jag tackarna gudarna och moder jord och mig själv och turen och slumpen och Annas mamma som skickade "bra vibrationer" genom luften hela vägen från Alfta. Tack! Jag klarade uppkörningen och det är en sådan oerhörd lättnad att den knappt kan beskrivas. Känns verkligen som att ungefär fem ovanligt tunga ton lyfts från mina axlar. ÄNTLIGEN FÅR JAG SLAPPNA AV!

Jag tar tillbaka allt gnäll från tidigare blogginlägg. Vet att jag har varit väldigt emo. Men nu är det andra tider.

I morgon åker jag till ljuva Ume och träffar de allra bästa och firar tills jag ramlar ihop. LYCKA.

Kriget mot mig själv

2010-05-24T14:39:00.000+02:00

Ångesten fortsätter. Försöker lugna ner mig, försöker tänka rationellt, försöker lyssna på Therese som är världens bästa på att stötta och peppa, försöker bete mig moget, försöker att inte bry mig. Men ändå, ändå får jag hjärtklappning och andningssvårigheter bara jag råkar tänka på att jag har uppkörning igen på onsdag. Det är väldigt, väldigt påfrestande och jobbigt att jag ska behöva vara så här, och det irriterar mig något så fruktansvärt att jag inte bara kan skärpa mig, ta det lugnt och sluta stressa. Vill och försöker, men det går inte!

Jag gjorde teoriprovet idag och det gick ju vägen, mycket tack vara allt kaffe och dextrosol jag smällde i mig minuterna innan provet började. Speedad! Jag var sjukt nervös och osäker och var tvungen att markera nästan varenda fråga för att jag verkligen inte litade på min egen kunskap, och det hela var väldigt uttröttande. Hjärtat slog i övernaturligt snabb takt och andningen blev alldeles ojämn och hackig.

Hur ska det gå på onsdag? HUR SKA DET GÅ? En sak är säker och det är att jag kommer att bryta ihop. Förmodligen kommer det ske av någon av dessa anledningar, beroende på hur det går:
- Nervositet
- Besvikelse
- Glädje
- Ilska
- Lättnad

Eller några bubblare:
- Panikångest
- Självhat
- Hjärtstillestånd

Klagoblogg

2010-05-18T19:02:00.000+02:00

Jag hatar när människor klagar över varenda liten sak i tillvaron. Vilket betyder att självhatet nått oanade höjder dessa dagar, må ni tro. "Ska du ta körkort, vad kul!" säger folk "Ja, fast det är verkligen inte kul" säger jag och klagar vidare. "Jaså, du ska flytta till Göteborg?" säger de. "Ja, fast till en jättejätteliten lägenhet" säger jag och klagar ännu mer. "Jaha, du är fortfarande tillsammans med din tjej? Vad bra!". "Ja, fast hon är så långt bort nu och det är så jobbigt" och bla bla bla. Jag märker hur alla i min omgivning helst inte pratar med mig för att de vet att jag kommer suga all livsenergi ur dem. Det där med att alla kommer älska dig om du älskar dig själv, jag tror det fungerar åt andra hållet också. Om du hatar dig själv, kommer andra också hata dig.

Jag vet så väl att det här är ett jättebarnsligt inlägg som i själva verket bara går ut på att jag klagar på att jag är en sådan klagobebis. Jag är ett litet barn som vill ha uppmärksamhet, bli omtyckt och bli tyckt synd om. Jag önskar att jag hade kommit längre i min utveckling, men det har jag uppenbarligen inte.

Sötaste idag

2010-05-15T21:29:00.000+02:00

I min lillebrors fotbollslag finns två bröder med två mammor. Om man börjar skojbråka med någon av bröderna, och man vill ha ett slagkraftigt skällsord att ta till, då säger man tydligen:

"Dina mammor!"

Bröllopsinspirerad.

2010-05-11T13:50:00.000+02:00

Jag och Anna hade en vän med en bil och vi åkte långt bort. På bröllop i Ulricehamn. Det var så vackert alltihopa att man bara ville le och dansa och fira. Jag sneglade på min framtida brud mest hela tiden och kunde inte låta bli att planera VÅR kärleksfest in i minsta detalj, inne i huvudet. Ibland möttes våra blickar. Då kunde jag se att hon gjorde samma sak.

Den övercoola prästen med lång blont hår och skinnbyxor pratade om att brudparet från och med idag delar allt. Från och med idag ska de ska stötta varandra och hjälpa varandra och älska varandra i nöd och lust. Från och med idag är de en person. Då kändes det på något sätt som att vi kanske inte behöver gifta oss. Vi har det där. Vi är det där. Vi är i mål. Och ska vi gifta oss så ska det i så fall vara för att fira kärleken och samla familj och alla våra vänner. Någon ny nivå i vårt förhållande tror jag inte går att nå, för vi är redan där. När jag insåg det kände jag mig mäkta stolt. Och lycklig.

Vi kommer ha vita klänningar på vårt bröllop. Vi kommer servera bubbelvin. Det kommer vara en sommardag och vi kommer blir vigda av någon som pratar om kärlekens makt och inte guds makt. Våra föräldrar kommer att hålla pinsamma tal som ingen skrattar åt. Alla kommer prata om hur vacker Anna är. Kajsa kommer börja sitt tal med "Vadheterdet, hej. Öh, Kajsa heter jag". Jossan kommer gråta tills hon sprängs. Lotta Nilsson kommer få minst två ragg under kvällen och sedan ljuga ihop att hon är lesbisk till en av dem för att bli av med honom. Kanske kör hon en favorit i repris och börjar låtsashångla med en motvillig Therese. När talen är slut slänger vi på världens bästa playlist för alla gästerna att dansa till och kanske lyckas vi få någon av våra favoritmusiker att komma och spela. Jens Lekman har i stort sett redan lovat.

Kommer ni?

Sköna maj välkommen.

2010-05-06T22:14:00.000+02:00

Jag är hemma igen. Det känns sådär. Tryggt och bekvämt förvisso, men jag saknar äventyret! Svårt att slå Brasilien, alltså. Tror inte det finns någon vackrare och coolare stad än Rio de Janeiro. Där finns allt! Strand, skog, sjö, hav, storstad, lyxkvarter, slumkvarter, hård festkväll, solnedgångskväll på klipporna. Vi har haft en helt fantastisk resa och det tror jag alla har förstått som fått vykort och dylikt hemskickat. Det enda minuset var vulkanen och dess askmoln som ställde till det för oss, så att vår hemresa blev förskjuten med en vecka. Men det gjorde såklart ingenting, insåg vi efter några panikattacker och tårar. "Vi är i Rio!" liksom. Och hem kom vi ju till slut ändå.

Valborg i Uppsala var naturligtvis också fantastiskt. Jag hade förberett mig med två lager långkalsonger under byxorna, tjocka vantar och en termos full av varmt äppelvin. Det var en bunt dåliga - och framför allt isande kalla - valborgsminnen som fick mig att överdriva på detta vis, men det var såklart helt onödligt eftersom både dagen och kvällen var behagligt sval. Perfekt! Jag fick träffa de bästa av de bästa. Har inte haft mycket kontakt med någon över huvud taget de här månaderna i Brasilien, så att faktiskt träffa gammalt känt folk igen kändes som lyx. Och jag kom till en insikt, att jag faktiskt har många vänner! Och att de bryr sig om mig! Och saknar mig när jag är borta! Det kändes konstigt, mest för att jag aldrig riktigt tänkt på det förut. Träffade Lotta och Karin, fick lååånga varma kramar. Träffade fnitter-Emma från Indien-tiden, fick en låååång full kram. Träffade Max från way back, fick en låååång hård kram som slutade i att han oavsiktligt dunkade mitt huvud hårt i väggen bakom oss (vilket fick mig att tänka på dåliga valborgsminnen igen, men det är en annan historia). Träffade Clara vid Saluhallen, fick en lååång glad springa-mot-varandra-kram. Så himla fint. Det var en ofantligt bra kväll från början till slut och jag var så glad mest hela tiden. Sov hos älskade Belle som jag aldrig har och aldrig kommer tröttna på. Hon är så himla bra. Saknade henne fem minuter efter att vi skiljts åt.

Det är vår nu och happy times så höj volymen och lyssna på det bästa, fräschaste, vårigaste, mest drömmande:
Parken - Ser Du Stjärnan I Det Grå? by florafauna

En dag kvar.

2010-02-09T16:32:00.000+01:00

Nu är det nära. Nu är det väldigt nära. Jag och Anna tittade på varandra igår och bara "vad har vi gett oss in i egentligen?". Hur tänkte vi? Ska vi klara att åka genom hela landet utan några direta planer? Själva?! Aaah. Men det är väl bara en smula resfeber. Om skräckblandad förtjusning var en drink skulle åttio procent vara den söta förtjusningen och tjugo den starka spritiga skräcken just nu. Vi har startat en blogg där vi kommer hålla till de kommande månaderna. Så vill ni veta vad vi gör så kan ni klicka er in här: tillbrasilien.blogspot.com

Lev nu väl i Sverige och var inte avundsjuka! Våren är ju på väg! Puss och kram på er.

Or four. On the floor.

2010-02-07T21:30:00.000+01:00

Finaste kusin Hannah undrade vad jag trallar på om dagarna. Där tryckte hon på rätt knapp för är det något jag gillar så är det att prata om mig själv och min musiksmak. Så här är de tre låtarna jag oftast haft i huvudet den senaste tiden.

Karin Dreijer och hennes röst. Mörkt, creepy, underbart.

Mest dansvänliga beatet ever? ÄLSKAR.

Britney! Säga vad man vill men gud vad hennes låtar fastnar! Heja Brit.

Vårt "musikaliska" hem.

2010-02-07T11:38:00.000+01:00

Man vet att man är hemma när allt man hör, dygnet runt, är halvfalska nynnanden på nån aktuell favoritlåt från var och en i familjen. För mamma är det "You Raise Me Up" med diverse artister som vill ut. Det är samma fyra rader, om och om igen. Och i stället för "raise" så sjunger hon "lift". Det är inget tyst trallande heller, det är en mild operavolym. Niklas håller sig till "Lose Yourself" med Eminem den senaste veckan. Hans nynnande kommer mer i små explosioner. Man blir nästan rädd. Det kommer små repliker från någonstans i huset, vid random tidpunkter. "LOSE YORSELF!", "YOU BETTER NEVER LET IT GO!", "THIS OPPORTUNITY COMES ONCE I A LIFETIME, YO!".

Kajsa, den jäveln, är i Tanzania, men hade hon varit hemma hade hon säkert trallat på nån Jonathan Johansson-favoritbit. Möjligen Laleh. För pappa är det alltid samma låt. Den här:

My rodeo romeo, a cowboy god from head to toe.

2010-02-06T00:19:00.000+01:00

En sak jag hatar: när människor påstår att den första skiva de köpte var av Bruce Springsteen eller The Smiths eller Michael Jackson eller något annat musikaliskt korrekt. Come oooon. Jag tror inte på dem. När man är ett barn så vill man ju lyssna på trallvänliga melodier med snälla röster som sjunger meningslösa texter. Jag tror verkligen inte på att folk var så creddiga redan som barn, att de älskade exakt samma musik som recensenterna älskade. Jag är härmed den första att erkänna sanningen om mitt förflutna. Min första skiva var av gruppen Steps. Skivan hette "Step One". Imaginative. Jag bifogar ett smakprov, så ni förstår lite hur pinsamt det är att erkänna detta för er. Men jag tycker vi ska vara öppna med varandra, allihopa. Våga vara ärlig! Det här var det bästa jag någonsin hört, när jag var elva. Och dansen var det coolaste jag någonsin sett.

Någon mer än jag som känner att det snart är dags att ställa ett ultimatum?

2010-02-04T23:43:00.001+01:00

Lotta säger:
När vill du förlova dig med mig?

Anna säger:
Snart baby, snart.

Lotta säger:
Jättesnart? Har du nåt planerat?

Anna säger:
Nej, jag har inget planerat tyvärr.

Lotta säger:
Fan. Eller så ljuger du bara?

Anna säger:
Don't get your hopes up, darling.

Lotta säger:
Men jag vill ju ha ett romantiskt frieri på alla hjärtans dag på karnevalen!

Anna säger:
Det vore fint, men tyvärr.

Lotta säger:
Fuck you.

Anna säger:
Älskar dig också.

Det var så mörkt, den kvällen jag gick hem.

2010-02-04T23:23:00.000+01:00

Jag har satt några plåster på mitt hjärta ibland. Varit ensam, satt på plåster. Blivit lurad, satt på plåster. Blivit dumpad, satt på plåster. Kuggat uppkörningen, satt på plåster. Kuggat en gång till, satt på plåster. Men nu har det inte börjat blöda på ett tag. På håll ser det nästan helt läkt ut. Det dunkar så trevligt och trivsamt och tryggt. Men så tittar man på Håkan. Och så aj så rivs ett plåster bort. Det är ont men också skönt. Framför allt är det skönt med vetskapen att något fortfarande når in. Det blöder en stund. Sen får man ta fram första hjälpen-lådan igen.

Annalicious!

2010-02-01T13:30:00.005+01:00

Ursäkta, jag måste bara ta tillfället i akt och skryta lite. Jag har nämligen lyckats fånga världens troligen snyggaste kvinna. Från flera olika håll har hon nu fått höra att hon är lik följande tre personer: Nina Persson. Diana Krall. Susanna Kallur. Tänk er en blandning liksom. Så jävla snygg är min flickvän. Gillar.

"Simba..."

2010-01-31T00:09:00.002+01:00

Kära Helen i Moldavien tipsade mig om en sida på nätet kallad "Texts from last night". Där finns hundra och åter hundra roliga sms som folk skickat till varandra i fyllan, villan och bakfyllan. Du hittar den här. Har inte skrattat så högt och mycket på länge! Så TACK, HELEN! Här är några av mina personliga favoriter:

(401):
This is a mass text. Does anyone know where I am?

(212):
i want you now
(916):
you need to stop dating girls with the same name as your mother...or stop drinking so much...I don't want to see this

(416):
you came home covered in oatmeal wearing a tutu holding a stolen wrotting pumpkin and "its a girl" balloons tied around your neck.you were whispering the lyrics to aaron carters 'aarons party'. i think the real question was what DIDNT you drink last night

(512):
i just sat at a stop sign for 10 minutes waiting for it to turn green. i need to STOP SMOKING THIS SHIT.

(617):
i would really appreciate it if you would stop texting my girlfriend.
(508):
i would really appreciate it if you would stop cock blocking me.

(507):
why did i make a hit list last night containing only McDonalds?
(1-507):
you tried to order a magarita mcflurry and when they said they didnt make those you tried to call 911

(315):
i fell off the bed in the middle of it, and he yelled "5 second rule" and kept fucking me. i think im in love

(519):
and then she said I drew a line on her forehead with my cum and whispered "Simba"

Om en dubbeldäckarbuss kraschar in i oss, att dö bredvid dig är ett så underbart sätt att dö.

2010-01-29T18:09:00.000+01:00

Någon sa på radion idag att vi har The Smiths att tacka för i stort sett all indiepop. Sedan spelade de "There is a light that never goes out" och avade med konstaterandet att "det där är en av de bästa låtarna någonsin". Jag är beredd att hålla med.

"This is all so crazy! Everybody seems so famous!"

2010-01-22T12:44:00.000+01:00

Jag drömde att jag var Miley Cyrus. Det var EXAKT som i hennes "Party in the USA"-video. Förutom att Miley bytts ut mot mig. Där gick jag och nickade huvudet like yeah och svängde på höfterna like yeah och drog händerna genom håret varannan sekund like yeah. Var så glad för att jag nyss landat i LA och lyssnat på Jay Z och Britney i taxin, och nu skulle jag gå på fest med några coola LA-människor. Jag har fjärilar i magen och alla tittar på mig konstigt och ba "she's gotta be from outta town". Sen händer nåt konstigt. Jag kommer fram till textraden "cause all I see is stilettos, I guess I never got the memo". OCH FASTNAR DÄR. Kommer inte vidare! Har glömt resten av texten! Måste sjunga samma textrad om och om igen. Gud vad pinsamt. Nu när vi håller på att spela in video och allt! Och så kommer jag inte ihåg min egen låt! Oh. My. God. Unlucky! Awkward! Like. Totally. Men jag fortsätter sjunga på den enda textrad jag kan komma ihåg, och tänker att det nog löser sig snart. Ungefär där vaknar jag. Och blir ganska glad för att det här inte är jag:

Miley Cyrus - New Music - More Music Videos

No one really knows what you're all about. And when you try to show them, they all have things to do.

2010-01-21T13:28:00.000+01:00

Den här stan tar död på mig på riktigt. Det är alltid i Sala man börjar komma ihåg varför man brukade relatera till "Out of this town" och "Uppsnärjd i det blå". Jag är en patetisk mobbad stackare när jag är här. Jag är tillbaka till den konstiga tioåringen på Varmsätra Skola som inte kunde anpassa sig. Som såg ut som en svensk men var en invandrare. Som inte visste vilka kläder man skulle ha på idrotten i Sverige, så hon köpte en rosa baddräkt och blev skrattad åt på spökbollen. Som inte kunde skala och äta potatis. Som lärarna schasade ut på den iskalla skolgården på rasten. Som de ville skämta med och sa "du måste använda mössa här, Lotta. Du är inte i Afrika längre." Är det något jag är glad för så är det att jag inte är tio år längre. Tio år och fullständigt förlorad.

Sala är och har alltid varit helvetet. Jag har inga vänner i den här stan. Förutom Linda. Det är tur det. Annars skulle jag nog aldrig åka hit över huvud taget. Allt är kallt och tråkigt och ensamt och alla andra är upptagna med annat, och har inte tid att prata. Den här stan drar ner mig till botten av ån och jag måste börja leva snart. I Rio de Janeiro. Om tre veckor.

Längtan

2010-01-13T19:49:00.000+01:00

Jag har faktiskt en enorm längtan efter att plugga igen. Det som skulle bli max ett års pluggpaus har plötsligt blivit tre, men det har behövts. Det har varit helt perfekt med tre pausår. Luxemburg och Umeå och Indien och Falun och Norge och nu snart Brasilien. Men efter det känner jag att jag vill bli något. Börja stoppa in något av värde i huvudet igen. Min hjärna skriker efter kunskap. "Ordklasser! Verbböjningar! Grammatik!" skriker den. För jag har kommit fram till att det nog är språk som är min grej. Svenska och engelska och möjligen franska om jag lyckas komma ihåg hur i helvete det är man pratar nu igen.

Jag längtar också verkligen efter en fast punkt. En egen lägenhet och tvåsamhet på riktigt. Inte på distans och inte i någon annans hus. I sin egen soffa framför sin egen tv, i sin egna lilla lilla tvåpersonersfamilj. Det är vad jag längtar efter. Om allt går vägen blir det verklighet lagom till nästa höst, i Göteborg. Engelskastudier kanske?

Förberedelserna inför Brasilien är i full gång. Vaccinationerna är klara, försäkringarna är klara, boendet är klart. Vi flyger den tionde februari, kommer fram till Rio den elfte, åker hem till vår övernaturligt trevliga couchsurfing-host, Marcio. Stannar där i två veckor och njuter av karneval, caipirinhas, stränder, sevärdheter och brasiliansk kultur i största allmänhet. Sedan tar vi inrikesflyget till Salvador, där vi ska bo hos Pablo, Alex och Delilah (= gay, gay, samt hund) i ungefär en vecka. Sen tar vi den drygt 30 timmar långa bussresan upp till paradisens paradis - Praia da Pipa. Där stannar vi tills vi är bruna och lyckliga och fulla av äventyr och tar flyget hem den tjugonde april. Det kommer bli så sjukligt fantastiskt. Jag är avundsjuk på mig själv.

Sakers tillstånd

2010-01-12T23:38:00.000+01:00

Jag är i Sala och observerar tvättmaskinen gå runt runt runt. Dammsuger i hörn som jag aldrig dammsugit förut. Tittar djupt in i hundens ögon, för att försöka se om han vet vem jag är. Låter tomatsåsen koka i trekvart, bara för att jag har tid och för att det blir så gott när det får puttra i evigheter. Lyssnar på massor av musik och känner efter i texterna. Det är fantastiskt vad mycket nytt man kan lära sig av att bara ta sig tid. Jag som alltid skyndar och och vill bli klar snabbt snabbare snabbast. Det är lite obekvämt för mig att ta det lugnt, men lärorikt! Om en månad är jag dock tillbaks i mitt rätta snabba element för då är det Rio de Janeiro och Carnaval! Och då ska jag dansa sönder mina höfter i all samba som jag inte behärskar egentligen. Jag längtar otroligt, ohyggligt mycket, det förstår ni nog. Vill bara bort från snön och tristessen.

Min nyårsafton var rolig. Jag tycker synd om alla er som ännu inte träffat Lotta Nilsson. Det går inte att ha tråkigt när den kvinnan är med. Det går bara inte. Ett tandläkarbesök skulle bli årets fest om Lotta höll handen. En naturkunskapslektion skulle vara det mest spännande någonsin om Lotta var ens bänkkamrat. Och idag skickade hon sms och sade sig vara min stalker. Åh. Är det någon jag vill ha som stalker så är det Lotta. Ni hör. Det kan vara så att jag håller på att bli kär. Det vore i och för sig högst opassande med tanke på att hon är en av min flickväns bästa vänner. Och högst oturligt med tanke på att hon är rätt straight. Så det är nog en olycklig, obesvarad kärlek tyvärr.

Sala är i hetluften nowadays. Vi var avreseorten i senaste avsnittet av På Spåret. Och för en vecka sedan var vi med i vädret på Rapport. "Dagens kallaste orter". När man trycker på knappen på vår termometer som visar hur kallt det varit hittills den här månaden, står det "-34,8". Hade Saji varit här hade han hängt sig.

1. Broder Daniel - Shoreline

2009-12-31T09:53:00.000+01:00

Det finns faktiskt bara en låt som kan hamna här. På förstaplatsen. Nu och kanske för alltid. Och visst, det kan jag väl erkänna, att anledningen till att jag älskar "Shoreline" inte är att den får mig på gott humör. Det kanske säger sig självt. Jag älskar "Shoreline" för att den låter mig vara exakt så ledsen och panikslagen och barnslig och allvarlig som jag behöver vara. För kanske tre eller fyra år sedan, då behövde jag vara allt det där varje dag. Nu nästan aldrig. Men "Shoreline" ligger fortfarande läskigt nära hjärtat och slår lite stilla där bredvid. I samma takt, men allt tystare nu ju äldre och lyckligare och tryggare jag blir. Men "Shoreline" är fortfarande lika storslagen och fortfarande lika ärlig och det går bara inte att förneka betydelsen den haft för mig.

Broder Daniel är godispåsen med det allra dyraste, allra godaste godiset. "Work" är banan-klubban. "Out of this town" är jordnötskolan. "No time for us" är gelébjörnen. "Happy people never fantasize" är den salta lakritsfisken. "Cruel Town" är den sockrade sega jordgubben. Men "Shoreline", den är något helt annat. "Shoreline" är den exklusiva, dyra, sällsynta nougatpralinen inslagen i guldpapper, förseglad med ett sigill med BD-loggan. "Shoreline" är lite lite lite dyrare än allt det andra, och får egentligen inte läggas i samma påse som resten av det goda, eftersom det skulle räknas som grovt snatteri. Men låt oss hoppas att ingen upptäcker vårt brott. Låt oss hoppas att ingen fattar att vi egentligen inte har rätt att njuta denna godsak. Den är lite för bra för oss, och vi förtjänar den inte egentligen. Men låt oss njuta den ändå.

Ikväll är det nyårsafton. Ikväll är det jag som står med benen brett isär, sträcker högerhanden mot taket och vrålar med i denna låten tills mina lungor spricker. Men jag kommer inte ha någon stjärna under ögat, och jag kommer inte ha tuperat håret till oigenkännlighet. För jag känner inte igen mig i Broder Daniel när jag sminkat upp mig och pressat fram ett par självömkanstårar. Jag känner igen mig i Broder Daniel när jag är precis som jag är. Och ikväll kommer de enda tårarna på mitt ansikte vara av glädje och nostalgi och kärlek och tacksamhet för detta till största delen fullkomligt fantastiska årtionde. Heja Nollnolltalet. Du lärde mig livet, och jag kommer tidvis sakna dig till döds. Du var god mot mig. Hoppas ditt barn - Tiotalet - brås på dig.

2. Säkert! - Det Här Är Vad Dom Säger

2009-12-30T12:00:00.002+01:00

Jag har aldrig känt så mycket som jag gör när jag är med Säkert!-skivan. Jag tror att jag ärligt talat tycker att det är ett av de bästa albumen någonsin. Det finns inte många andra skivor som är så kompletta och perfekta in i minsta detalj. Varje låt berättar något nytt, och varje låt känner jag igen mig i, och varje låt är så totalt precis exakt så som den borde vara. Och det är inget annat än perfektion i texterna och i känslan. Sällan får jag sådana isande rysningar som när jag lyssnar på och ser videon till "Allt som är ditt". Jag har aldrig någonsin suttit stilla samtidigt som jag hört "Sanningsdan". Varje gång jag lyssnar på "Någon gång måste du bli själv" känner jag en fysisk förändring i kroppen; jag blir som en svag liten flicka med skört hjärta och puppy eyes, fast jag egentligen alltid vill vara raka motsatsen. Och jag skulle inte kunna tänka mig en tillvaro där jag aldrig någonsin hört de briljanta textraderna "Kanske var du i en olycka? Borde jag redan köpa blommor tro? Undrar om du gillar gerbera? Undrar om du hamnar i rullstol?" från "Du kanske var på Holmön".

Säkert!-skivan är en perfekt skiva, det är den verkligen. Första spåret, du är nog det bästa första spåret ever. Du är blott en minut och femtio sekunder lång men varje sekund av dig känns som en tidlös evighet. Det här är vad magen säger om dig: ouch ouch brr. Och det här är vad hjärnan har sagt om mig: jag måste vara galen, jag känner för mycket för den här låten. Jag hoppas Annika aldrig dör och aldrig slutar skriva texter. Och jag tycker så synd om er stackars satar som fortfarande inte förstått detta finaste av det fina eller aldrig brytt er om att lyssna noga på varje ord av "Det här är vad dom säger". Jag hoppas Annika blir president och får nobelpriset i litteratur en vacker dag. Den dagen kommer jag vara den första att falla ner på knä för att börja snickra på mitt Annika-altare. Eventuellt innan.

3. Jens Lekman - Sky Phenomenon

2009-12-29T12:00:00.003+01:00

Det är bara att konstatera - jag är en sucker för det melankoliska. Och mästaren av melankoli himself, han heter Jens Lekman. Det finns inte en enda av Jens låtar jag inte dyrkar. Varje spår är ett klassiskt mästerverk och Jens är självaste Picasso, Da Vinci, Van Gogh. Jens målar norrsken över hela himlen och tycker det ser ut att någon hällt en öl där ovanifrån. Jens värmer kroppen inifrån med chili för att utomhus är det chilly. Jens skickar out-of-office-auto-replies till mannen som tror att hans dotter är Jens fästmö. Jens åker svarttaxi hem eller vart som helst för att han dödade festen igen.

"Sky Phenomenon" är soundtracket till alla hemska ensamma promenader. Den tröstar och förstår och hoppas och längtar och det enda man behöver göra är att följa med.

4. The National - Slow Show

2009-12-28T12:00:00.000+01:00

Man är på en fest. Man vill att det ska vara den bästa och roligaste kvällen i ens liv. Men när man står där och ser på alla andra som skrattar och dansar och hånglar så känner man det precis motsatta. Vad gör jag här? Inte bara här i det här rummet. Utan i den här staden? I det här landet? I den här världen? I den här tiden? I den här åldern? I den här klänningen? I det här håret? Problemet är inte människorna på festen, eller rummet eller staden eller håret ellet något av det. Problemet är bara att man själv är mitt i det. Och plötsligt vill man bara försvinna. Det kommer inte smygande, det kommer på en sekund. Men man kan ju inte gå hem. Det går ju inte. För det skulle ju bli den roligaste kvällen i ens liv. Så man tar lite mer vin. En till tequila. Kanske tre. Mest för att göra något, mest för att tänka på något annat. Man lutar sig mot en vägg. Väggen lutar bort. Allt man vill göra är att börja om, med allt. Om ni vet den känslan, då vet ni "Slow Show".

Standing at the punch table swallowing punch
can’t pay attention to the sound of anyone
a little more stupid, a little more scared
every minute more unprepared

I made a mistake in my life today
everything I love gets lost in drawers
I want to start over, I want to be winning
way out of sync from the beginning

I wanna hurry home to you
put on a slow, dumb show for you
and crack you up
so you can put a blue ribbon on my brain
god I’m very, very frightening
I’ll overdo it

Looking for somewhere to stand and stay
I leaned on the wall and the wall leaned away
Can I get a minute of not being nervous
and not thinking of my dick
My leg is sparkles, my leg is pins
I better get my shit together, better gather my shit in
You could drive a car through my head in five minutes
from one side of it to the other

I wanna hurry home to you
put on a slow, dumb show for you
and crack you up
so you can put a blue ribbon on my brain
god I’m very, very frightening
I’ll overdo it

You know I dreamed about you
for twenty-nine years before I saw you
You know I dreamed about you
I missed you for
for twenty-nine years

5. Håkan Hellström - Vi Två, 17 År

2009-12-27T12:00:00.001+01:00

Det var alltid Håkan. Det var Håkan som definierade gymnasieåren och det var Håkan som definierade sjuttonåriga mig. Det var han vars texter jag präntade in på alla inpräntningsbara ställen och han vars toner jag nynnade på när jag cyklade fram och tillbaka mellan Vaksala Torg och lägenheten vid gamla Ica Fyren i Årsta. Det var "Ramlar" och "Kom igen Lena!" på dansgolven jag lyckats smyga mig in på med Belles leg. Det var cykeln jag målade brun och orange och signerade med det perfekta låtcitatet. Det var den första låten jag lärde mig spela på gitarr. Det var magin. Det var självömkan och dekadens och dans allt det där man ville vara. "Inget händer här. Men det gör ingenting om dina händer är här."

6. Lisa Ekdahl - Olyckssyster

2009-12-26T12:00:00.002+01:00

Egentligen har jag Belle att tacka för allt. Hade jag aldrig haft turen att ha Belle som vän hade jag aldrig blivit introducerad för Lisa Ekdahl. Jag hade aldrig följt med till Peace & Love för att se henne. Jag hade aldrig av en slump ramlat in på Håkans konsert på samma festival och jag hade aldrig blivit infrälst i håkanismen. Jag hade aldrig blivit uppsnärjd och nersnärjd och börjat hänga dygnet runt på hakan.xtas.se. Jag hade aldrig hittat Anna där.

"Olyckssyster" är tidernas mest desperata, jazziga kärleksförklaring. Och utan den hade jag inte varit densamma.

7. The Ark - It Takes A Fool To Remain Sane

2009-12-25T12:00:00.003+01:00

"Man måste vara helt dum i huvudet om man står ut med all den här skiten." Ungefär så skulle jag vilja översätta titeln till denna årtiondets sjunde bästa låt. Säga vad man vill om kloka Ola men jag tycker han var som bäst under sin queer-and-proud-period. Han hade lite mer pondus då. Nu har han skaffat fru och barn och skägg och är inte alls alternativ längre utan raka motsatsen. Egentligen gör det inget, jag gillar honom ändå. "It takes a fool to remain sane" är en kampsång för friheten och en protestsång mot alla gråa, rådande normer. Låt oss alla riva fram regnbågsflaggorna och marschera nerför gatorna, stolta över att vi äntligen är lyckliga och fria. That's all there is to find.

8. The Postal Service - Such Great Heights

2009-12-24T12:00:00.038+01:00

Om det bara var en låt som skulle spelas på vårt bröllop, så skulle det vara den här. Jens Lekman eller Moto Boy ska göra en vacker, finstämd version av den. "Such great heights" har varit våran från första början och den kommer vara det till slutet. Texten är som poesi, som poesi som någon skrivit om oss.

I am thinking it's a sign
that the freckles in our eyes
are mirror images and when we kiss
they're perfectly aligned

And I have to speculate
that God himself did make us
into corresponding shapes
like puzzle pieces from the clay

True, it may seem like a stretch
but it's thoughts like this that catch
my troubled head when you're away
when I am missing you to death

When you are out there on the road
for several weeks of shows
and when you scan the radio
I hope this song will guide you home

They will see us waving from such great heights
"come down now", they'll say
But everything looks perfect from far away
"come down now", but we'll stay

I tried my best to leave
this all on your machine
but the persistent beat
it sounded thin upon listening

That frankly will not fly
you will hear the shrillest highs
and lowest lows with the windows down
when this is guiding you home

9. The Plan - Let's Leave

2009-12-23T12:00:00.000+01:00

The Plan är ett av mina favoritband från nollnolltalet. Första skivan är helt magisk. Jag avgudar Theodor Jensens sätt att skriva låtar. Det romantiska och det ärliga och den där känslan av att slänga sig ut från femmeters-hopptornet fast man inte vågar. Eller att kasta sig på en indisk, knökfull buss när den fortfarande rullar. Och så är det den när nostalgin som varje låt för med sig, fast man kanske lyssnar på den för första gången. "Let's leave" är Theodors bästa någonsin, i mitt tycke. Den handlar om att lämna allt tjafs för en liten stund för att bara vara ensamma och kära. De enkla, självklara texterna som beskriver de enkla, självklara känslorna. "Show me we rhyme".

10. Hello Saferide - Arjeplog

2009-12-22T12:00:00.047+01:00

Vi vet alla att jag älskar Annika Norlin mer än min familj. Eller nja, inte riktigt kanske. Men i min bok av kärlek kommer partner och familj etta, nära vänner tvåa, Annika Norlin trea, och släkt och bekanta och husdjur och sånt fyra. Kanske. Nä, who am I kidding? När man hör en låt som "Arjeplog", då älskar man fan Annika mer än livet självt.

Åh, fina fina "Arjeplog". Den är så himla vacker med sina muntliga ljudeffekter och valstakt. Kolla bara videon. Det är that lucky bastard Anders Gunnarsson som har filmat den. Han råkar även vara Annikas livspartner och älskare. Det syns i sättet hon ser på honom i videon. Som sagt, that lucky bastard. En gång såg vi honom på centralstationen i Stockholm. Han stirrade ner oss, som om han försökte komma ihåg var han sett oss förut. Eller så stirrade han bara för att vi stirrade på honom först. Det är inte relevant. ANNIKAS MAN KÄNNER IGEN OSS! Vilket måste betyda att Annika också känner igen oss! Det är vad vi väljer att tro.

Jag älskar "Arjeplog" för att jag tror mig förstå texten, och för att jag känner igen mig i tankarna. Jag älskar "Arjeplog" för de romantiska fiolerna. Men framför allt älskar jag den för att det är en fruktansvärt bra låt.

11. The Concretes - Oh Boy

2009-12-21T12:00:00.013+01:00

En av decceniets peppigaste låtar. Man kan lyssna på den en måndag morgon och låta sig omvandlas från ett grått åskmoln till solsken och kvittrande fåglar. Den går dessutom utmärkt att dansa glatt till, särskilt om man är ensam hemma eller hämningslös. Underrubriken till min blogg kommer förresten, om ni inte visste det, från en Concretes-låt, "Hey Trouble". Den är också helt makalöst bra, så lyssna på den.

12. The Knife - Marble House

2009-12-20T12:00:00.071+01:00

Tänk er en insekt, typ en gräshoppa, som springer runt i ett stort rum med marmor i golv, väggar och tak. Allt är helt tyst annars. Och så sätter man en mikrofon på gräshoppan, och spelar in ljudet. Sen skruvar man upp volymen till max. Exakt SÅ tänker jag mig att det gått till när man spelat in introt till "Marble House". Exakt SÅ låter det i alla fall. Det är så sjukt behagligt att lyssna på. The Knife har förstås gjort ett otal helt fanstastiska låtar, men jag gillar ändå "Marble House" mest. Det är den där stämningen. Som att man åker båt i rymden. En liten båt, typ en eka. Och man håller upp handen mot jorden, och den får plats mellan tummen och pekfingret. Typ så.

13. MGMT - Kids

2009-12-19T12:00:00.000+01:00

Det folk omedvetet gillar med MGMT är syntslingorna. Eller jag vet inte om det är just synt men ni förstår vad jag menar, slingorna. Bara lyssna. Det är liksom slingmelodin i "Kids" som är det attraktiva. Utan den skulle det bara vara en tråkig danslåt med konstig text. Men den där slingan som man gillar och som fastnar omedelbart, det är den som är det fantastiska. Det kan vara så att jag bara inte är tillräckligt djup och svår för att fatta texten, men för mig låter det ungefär som var och varannan Kent-låt, det vill säga ett antal vackra eller coola meningar staplade på varandra helt random, utan någon tanke bakom. "A family of trees wanted to be haunted". Quoi? Men det spelar ingen roll hur konstig/kass texten är, för JAG ÄLSKAR SLINGAN.

14. Kings Of Convenience - I'd Rather Dance With You

2009-12-18T12:00:00.003+01:00

Norges finaste pop. Med lite samma tema som Lykke Li-låten, faktiskt. "Låt oss skita i allt jobbigt artigt småprat och låt oss dansa i stället!" Typ. Och det gjorde man när den här låten dök upp på Umeås allra poppigaste golv. Dansade alltså. Helst lika orginellt och coolt som finpojken i videon. Skulle också vilja lägga fram ett förslag om att en gång för alla fastslå att engelskans vackraste ord är "misinterpretation". Visst smakar det delikat i munnen? Artikulera långsamt så märker ni.

15. Britney Spears - Unusual You

2009-12-17T12:00:00.003+01:00

Det är ingen hemlighet att jag fullständigt älskat och dyrkat Britney Spears två senaste skivor. Det må vara lite skamligt, men vad ska jag säga? Jag gillar det där välproducerade och dansgolvsdansanta och de övertydliga, övercheesiga, banala jag-vill-ligga-med-dig-ligg-med-mig-texterna. Ingen av dem har förstås någon djupare betydelse, känns det som. Utom en. "Unusual you" känns faktiskt som något som kommer inifrån Britney och inte från någon äcklig, gubbsjuk textförfattare. Förmodligen är "Unusual you" inte alls Britneys egna ord, men det känns så. Och det är väl det som berör. Hittade en video på youtube där någon lagt till texten. Lyssna och läs och känn efter.

16. Lykke Li - Dance, Dance, Dance

2009-12-16T12:00:00.000+01:00

Om detta vore min lista över nollnolltalets hetaste skulle Lykke tveklöst ligga etta. Både skivan, men kanske främst själva hon. Dregel, säger jag bara. Sexigare kvinna och snyggare dansmoves får man leta efter. Men det är inte hetheten som är relevant när jag sätter "Dance, dance, dance" som nollnolltalets sextonde bästa låt. Det är den enkla men effektfulla basen. Och penna-mot-skrivbord-trummandet. Och att takten är perfekt att gå bestämt och självsäkert till. Det finns tyvärr ingen video, så ni får hålla till godo med ett live-klipp från Svt:s Popcirkus. Ett fenomenalt kazoo-solo ingår.

17. Bright Eyes - First Day Of My Life

2009-12-15T12:00:00.000+01:00

Man lyssnar noga på en låt. Man vet inte vem den handlar om. Man förstår ingenting av texten. Man hör inte vilka instrument som används eller vilka de eventuella influenserna är. Men ändå fattar man precis allt. Man känner igen sig utan att förstå från vad. DÅ vet man att en låt är genial.

"First day of my life" är en kärlekshistoria. Mer än så förstår jag inte. Men första gången jag hörde den fick jag en klump i magen och röda kinder, som om någon läst min dagbok, eller hört mig säga något som egentligen inte var menat att komma ut. Efter att jag hört den kanske tre gånger började den handla om oss, och det gör den fortfarande. Videon passar perfekt.

18. Vapnet - Thoméegränd

2009-12-14T12:00:00.002+01:00

Jag tycker att jag känner Vapnet som en gammal vän. Det är en bekant. En väldigt avlägsen bekant som man träffar kanske högst en gång vartannat år men när man väl ses så känns det som att man verkligen fortfarande förstår varandra. Man minns liksom plötsligt alla dagar man hade tillsammans, och hur kul det var ändå. Man minns besattheten av den där mannen med gitarr som man drömde om varje natt men som aldrig svarade på ens brev. Man minns alla bilder man desperat letade upp och gjorde kollage av. Man minns hur man gick totalt östersönder på en trottoarkant med glada "Pokerkväll i Vårby Gård" i bakgrunden för att man just Vågat med stort V och det var ett alldeles för gigantiskt V för att hantera på något annat sätt. Och den här bekanta förstår exakt vad man pratar om.

19. Jamie T - If You Got The Money

2009-12-13T14:01:00.002+01:00

Jag tror jag gillar Jamie T för att han är som jag vill vara. Kvick, smart, brittisk, grov i munnen OCH sjuhelvetes duktig på att skriva en bra låt. "If you got the money" bara går rakt genom kroppen som en stöt och stannar någonstans i axelpartiet, som ofrivilligt börja röra sig i takt. Jag älskar låtsasorden lite här och var, jag älskar den helt otippade sampligen från Inner Circles "Sweat", och jag älskar det hetsiga som bara växer och växer och växer.

20. Familjen - Kom Säger Dom

2009-12-13T13:55:00.001+01:00

"Det snurrar i min skalle" i all ära, men "Kom säger dom" är ändå snäppet bättre. Särskilt delen som börjar vid 2.54. Jag säger bara: DANS! Och självklart går det inte att misslyckas när man sjunger på bredaste skånska och fixar ihop det med en cool/töntig video i renaste 80-talsstuk.

Nytt inlägg varje dag, yeah!

2009-12-13T13:41:00.000+01:00

Jag och Anna har blivit helt besatta av den briljanta sajten nollnolltalet.se där man fram till nyårsafton räknar ner de hundra bästa låtarna från 2000 till 2009. Världens bästa julkalender! Vi har såklart börjat fila på våra egna listor, men hundra känns för ambitiöst och svårt så vi nöjer oss med tjugo. Tänkte härma nollnolltalet.se och lägga upp en låt per dag fram till nyår! Om jag orkar. Och återigen, jag förstår att detta förmodligen är mycket intressantare och roligare för mig än för någon av er som läser. Men det gör inget! Vilka är era favoriter från de senaste tio åren? Kommentera mera!